Tänk om...

Idag hade jag en wing(wo)man vid min sida i klassrummet. Denna wingman var förstås min lärarpadawan. Vi kan kalla henne Minerva.

Minerva är inne på sitt sin sista termin och kommer att examineras redan nu i januari. Hon har alltså inte långt kvar. Jag uppfattade Minerva som en väldigt trygg, trevlig och självsäker person. Det kommer gå bra för henne, tror jag.

Men det är inte om henne jag tänkte att dagens inlägg ska handla om. Nej, jag tänkte snarare prata om hur skönt och mindre belastande var att ha henne med mig i klassrummet - även om jag kände en viss press över att ha en lärarstuderande i klassrummet som observerade och betraktade min undervisning och sätt att arbeta.


En tanke som slog mig idag:

Tänk om man storsatsade (och då menar jag verkligen storsatsa så det nästan blir löjligt) på den kommunala skolan att man i varje klass hade minst två verksamma lärare i lektionerna och att elevantalet inte fick överstiga ett viss antal; säg... 15 elever per klass! De elever med särskilda behov i klasserna ska få en elevassistent som hjälper dem att komma igång, hänga med i undervisningen och stödja i arbetet. Resurser skall även läggas på skolornas upprustning, bättre skolmat, mer personal och en tydlig modernisering av pedagogiska hjälpmedel (som läroböcker, läromedel, smartboard osv). Tänk vilka fantastiska medborgare och människor vi skulle kunna lyckas forma för framtiden...

Tänk om...

Ännu en ny skolvecka på ingång...

Imorgon väntar ännu en skolvecka. Och det blir ingen vanlig start på veckan eftersom jag får besök av en lärarkandidat. Lite småängslig och nervös kan jag inte låta bli att känna då det känns som om jag kommer att bli bedömd och observerad... för det var ju det jag själv gjorde när jag vara lärarstuderande och besökte andra verksamma lärare.

Min lärarkandidat - som jag härmed skall kalla min lärarpadawan - skall vara hos mig i över 2½ veckor och förmodligen har hon någon/några uppgifter från lärarhögskolan som hon förväntas genomföra.

Det får gå som det går. Nu ska jag småplanera lite lätt inför morgondagen och veckan.

Ha en fortsatt skön söndagskväll.

Brr...

Iskallt!

Ur askan skall nytt liv åter blomma...

Idag har varit en ganska så spännande, rolig och intensiv dag. Idag har vi nämligen varit på Universeum. Universeum är ett väldigt populärt ställe för barn (och vuxna) att besöka då det innehåller väldigt mycket som är både roligt och lärorikt.

Och visst var det en jäkla massa jobb att hålla i ordning på ungarna och att inte låta dem bli överexalterade av alla intryck som fanns på universeum. Men det var absolut värt det då jag riktigt njuter av att se när barn bara springer runt likt vilda hundvalpar som förundras över världens biologiska mångfald och hur allting hänger ihop.

(Denna bild togs bland akvariet)

På eftermiddagen väntade konferens - som blev inställt. Det gav mig en massa tid till att planera och förbereda de kommande veckorna. Idag är också den dag då det har gått mer än 7 veckor på detta vikariat. Det kommer kännas lite vemodigt att lämna skolan, personalen och eleverna...

Men ur askan skall nytt liv åter blomma. Och med nytt liv så menar jag förstås en ny tjänst som kanske blir tillgänglig till våren. Den biträdande rektorn kom fram till mig på kvällen och frågade mig om jag kanske var intresserad av en heltidstjänst på Guavaskolan, en skola som befinner sig bara 5 minuter ifrån Squashskolan. Tjänsten innebär att jag jobbar som klassföreståndare för en klass i årskurs 5. Jag svarade givetvis ja.

Sedan får vi se... Egentligen är jag mer intresserad av att jag jobba med eleverna i högstadiet. Men man kan ju inte alltid få det man vill ha. Samt att man tager vad man haver...

Pedagogiska guden... Jag ber dig!

I en halvtimma har jag suttit och klickat runt på arbetsförmedlingen.se. Det känns som om det var ett år sedan jag var där inne och sökte desperat efter något jobb. Att jag hamnade på arbetsförmedlingen var förstås bara en enda slump då jag under de månaderna har försökt undvika denna myndighet så mycket som möjligt.

Det är aldrig kul att vara hos arbetsförmedlingen - vare sig du är i någon av deras tråkiga lokaler eller ifall du befinner dig där virtuellt. Men nu satt jag där... Och stirrade på en tjänst som skulle passa mig helt perfekt. Som bollen i handsken. Som fisken i vattnet. Som katten på gröten. Som seglaren på båten. Pricken på i:et.

ARBETSUPPGIFTER
Undervisa i historia, samhällskunskap, geografi och religionskunskap i år 8 och 9. Mentor för ca 15 elever i år 8.
Undervisa i SET (livskunskap).


KVALIFIKATIONER
Behörig lärare i ovanstående ämnen.
Vi söker en stabil och trygg person som kan skapa goda relationer med arbetslag, elever och föräldrar. Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet. Erfarenhet av att arbeta med tonåringar.

Jag sitter och dreglar rent mentalt på denna tjänst. Fy fan vad jag vill ha denna tjänst. Den passar mig perfekt. Jag tycker jag uppfyller alla deras krav och jag anser mig vara en grymt bra lärare samtidigt som jag har ett genuint intresse för undervisning, barn och ungdomar. Och lite positiv kan jag inte låta bli att vara då jag nu ÄNTLIGEN kan sätta en (duktig) rektor som min referens och att jag nu ÄNTLIGEN har dokumenterad erfarenhet i flera skolor.

Om det finns någon pedagogisk gud... se då till att jag får denna tjänst!

En synlig förändring...

Under dagens gång har jag märkt att en särskild elev - låt oss kalla honom Artemis - vid flera tillfällen har gått fram till tavlan för att han inte ser så bra där ifrån han sitter. Han har vid många tidpunkter klagat på att jag skriver otydligt eller att jag skriver alldeles för smått (även om jag inte tycker att jag skriver för smått eller otydligt).

Vid slutet av dagen så förstod jag var det rörde sig om: Artemis har ett synfel. Han behöver glasögon. Jag tog upp denna sak med honom privat efter att skolan hade slutat. Jag kallade honom till mitt kontor och jag frågade honom rakt och ärligt om han upplevde att han hade dålig syn. Givetvis så nekade han till detta så jag lät göra några enkla optiska undersökningar där jag bad honom läsa några bokstäver från vissa avstånd.

Och visst var det tydligt att han hade ett synfel. Om Artemis ska kunna hänga med i skolan så kommer han att behöva glasögon och jag berättade denna fruktansvärda sanning. Eftersom jag själv har haft glasögon (även om jag under 90% av min tid använder linser) så kunde jag givetvis relatera till denna unge pojke. Jag fick själv glasögon när jag var runt 13 och jag minns själv att det var en oerhört jobbig förändring.


Det var självklart inte lätt för Artemis när jag berättade för honom om att han behövde glasögon... Han började gråta och det syntes på honom att han var djupt besviken över detta. Artemis är en oerhört känslig person, han är ärlig och han är kärleksfull. Dessutom är han en sann romantiker (mitt påstående är förstås relativt!). Artemis blir nämligen förälskad i någon i klassen varje vecka och det syns på honom vilka flickor i klassen han gillar. Vid flera tillfällen har han dessutom frågat mig om tips om hur man ska göra för att få flickor att gilla en.

Så nu skulle världen rasa samman för stackars Artemis. Han kommer få glasögon. Han kommer bli ful. Inga flickor kommer att vilja ha Artemis på grund av hans glasögon. Detta är förstås vad han trodde. I över 10 minuter pratade vi och jag försökte att trösta honom så gott jag kunde men jag kände och såg att han högst ogillade denna förändring...

Jag vet exakt hur det känns Artemis och jag förstår din vånda och oro. Men jag lovar dig. Du kommer att trivas i dem och du kommer att inse att det inte är så illa med glasögon.

Min första lärarpersonalfest

Igår kväll var jag på min första lärarpersonalfest någonsin. Festen arrangerades av och för personalen i Squashskolan.

Jag kom dit ganska punktligt och steg in i den inhyrda lokalen där jag möttes av glada och festsugna människor. Människor som på den vardagliga dagtiden var lärare, ungdomsledare och skolpersonal förvandlades under denna kväll till supersociala, avslappnade och frisinnade partyprissar.

Visst var det lite stelt och nervöst i början hos samtliga deltagande och visst kändes det lite konstigt. Men detta förändrades i takt med att rusdryckerna sakta men säkert tog sitt naturliga grepp hos samtliga deltagande. Jag själv har gått över till den nykteristiska skaran (och denna skara tillhör jag i endast ett år som ett socialt och personligt experiment) vilket gjorde att jag lättare kunde uppleva och observera tillställningen.

I början av kvällen så visste jag inte riktigt vilka jag skulle mingla med så därför stod jag under de första 10 minuterna och bara slängde i mig salta pinnar, cashewnötter och andra tilltugg som bjöds samtidigt som jag låtsades vara helt oberörd av att inte ha någon att prata med riktigt. (Jag vet, det är tragikomiskt på många sätt och vis.) Efter ett tag slog det mig att det nästan kändes som att gå på någon sorts klassfest - en klassfest där majoriteten bestod av lärare.

När alla gäster hade anlänt så bjöds det på god mat, lite dricka och folk började lättare prata med varandra. Jag hamnade i samma sällskap som rektorn - hon som från början hade anställt mig. Och tro det eller ej, men det var faktiskt väldigt trevligt och underhållande. Det slog mig fort att detta var en väldigt erfaren, omtänksam och altruistisk människa som tog sitt yrke och jobb på stort allvar. Därefter blev det lite lekar, frågesport och senare på kvällen fick de som var sugna (eller tillräckligt onyktra) dansa eller bara mingla runt med sällskap av mörker och alkohol.

Jag tänker inte redogöra för det som senare skedde under festen, vad som sades eller vad som gjordes. Däremot vill jag säga att detta var en riktigt skön och trevlig personalfest som jag aldrig kommer att glömma.

Och man glömmer ju aldrig sin första.

(Kommentar till bilden: Nja... Så såg det ju inte riktigt ut!)

Fredagsslips och fredagsångest!

Imorgon är det fredag. Då betyder det två saker.

1. Slipsen knuts och Frilansande pedagogen glider omkring på skolan och ser lite snyggare ut än de andra lärarna.

2. Musiklektion med min klass, 4a.

Anledningen till att jag har på mig slips varje fredag är att jag själv har gjort det till en tradition. Men också att jag varje år får slipsar av min kära fröken L. Och eftersom vi lever i ett informellt land där slipsar endast används under särskilda högtider så tipsade fröken L mig om att jag borde göra mig lite "fredagsfin" och därmed ha på mig en slips varje fredag. Därmed får ju mina slipsar se lite solljus istället för att bara samla damm i garderoben. Dessutom hade fröken L själv en lärare som hade på sig slips varje fredag när hon gick i skolan.

Och visst har det börjat etablera sig nu. Mina fredagsslipsar är högst uppskattade hos både personal och elever - framförallt hos de äldre lärarna som tycker att jag är oerhört "festlig" som gör något sådant.

En av de äldre och mer erfarna lärarna hade detta att säga om mina fredagsslipsar häromdagen:

"Frilansande pedagogen, jag önskar att du hade din slips på dig idag!" ropade han på mig när vi sågs i personalrummet lite fort.
"Varför då?" undrade jag.
"Ja, då hade jag ju vetat att det var fredag!"

Så nu har det blivit lite av en tradition samtidigt som jag varje torsdag kväll är småstressad över att jag måste stryka ännu en skjorta och hitta ännu en matchande slips.

Den andra saken som återkommer varje fredag är att jag kommer ha ännu en djävulsk musiklektion. Jag är inte ett dugg estetiskt lagd och min musikaliska förmåga är lika stor som en toalettborstes. Jag har frågat efter lite tips och jag har klickat runt på nätet i hopp om att hitta något som kan hjälpa mig på vägen i musiklektionerna.

Men ack, nej. Sådan tur har jag inte. Därför har det blivit så att jag varje fredag måste freestyla och komma på något i sista minuten. Fröken L föreslog att jag skulle börja sjunga julsånger med dem hjälp av youtube...

Hm...

Halva veckan redan...?

Har mer än halva veckan redan gått? Ja, det ser ut som det. Jag känner verkligen hur dagarna bara sveper förbi mig medan jag står vid sidan och bara glor medan det sker.

Men det känns bra nu. Skolorna jag jobbar på gillar mig och jag känner mig ändå ganska eftertraktad i den pedagogiska världen. Rutinerna börjar sätta sig, jag känner eleverna bättre och arbetet känns både stabilt och säkert. Jag gillar det jag gör och jag vad jag gör just nu.

Det jag inte gillar dock är morgnarna. Det är oerhört tungt och jobbigt att slita upp sin zombieliknande kropp om morgnarna eftersom mörkret hänger över oss likt ett tjockt täcke. Varje morgon blir därför en kamp trots att jag vet att jag har nära till jobbet.

Och varje morgon förbannar jag mig själv för att jag inte har gått och lagt mig tidigare om kvällen. Klockan är just nu 22.30. Jag har fortfarande inte gått och lagt mig.

Mer planering = Mindre stress

Ännu en vecka avklarad. Och ännu en ny vecka står och väntar runt hörnet. Det har varit rätt mycket att göra i helgen då min käre morbror gifte sig och vi i familjen hjälpte till med förberedelsearbetet på självaste festen och lokalen där festen ägde rum. Så någon efterlängtad vila har jag knappt fått.

Nu sitter jag här på söndagskvällen och planerar lite inför morgondagen och inför den kommande veckan. En sak som fått mig att bli betydligt lugnare och mindre ängslig är ifall jag har hunnit planera inför morgondagens lektioner. Jag försöker alltid att planera på skolan när jag väl är där och jag försöker oftast inte ta med mig jobbet hem.

Men måndagslektionerna brukar jag alltid vara dålig på att planera eftersom man på fredagarna längtar bort från jobbet och därför väljer att skjuta upp det till söndagen. Visserligen är det inte så hemskt mycket att planera och förbereda då jag redan har gjort det mesta under gångna veckan, men det känns ändå skönt när jag har fixat och ordnat med morgondagens lektioner.

Jag läste också nyligen om Mona Sahlins inte så oväntade avhopp som partiledare för socialdemokraterna. Det känns rätt okej, faktiskt, då det socialdemokratiska partiet behöver röras om lite och därmed börja tänka igenom sitt politiska innehåll och ideologi. Felet med socialdemokratin i Sverige (och övriga Europa), tror jag, är att alltför många socialdemokrater på senare tid har försökt bli mer "höger" i sin ideologi.

Så nu får vi hoppas att vi får oss en riktigt röd och socialdemokratisk ny ledare för partiet. Socialdemokraterna är ett rött arbetarparti. Och ett rött arbetarparti skall det åter igen bli!

Snö. Boll. Krig.

Dagens ord heter "snöbollskrig".

Snöbollskrig är precis vad det låter som. Det handlar om människor (oftast unga) som kramar ihop snö, formar dem som bollar och därefter kastar dem på varandra i den manér som de kallar "krig". Ett snöbollskrig kan te sig lustfyllt, det kan ske under glädjefyllda och underhållande omständigheter, eller så kan det te sig under kaosartade omständigheter.

I skolans värld så sker det nästan alltid under kaosartade omständigheter. Eleverna skojar och har kul ena stunden men av erfarenhet så har jag sett att det alltid, alltid, alltid slutar med att någon såras, är ledsen eller gråter.

Hela min dag har gått åt till att skälla på eleverna, skrika på dem för att de missköter sig och rycka undan bråkande elever.

Egentligen så brukar jag inte bry mig ifall de kastar snöbollar på varandra. Min motivering lyder så här: Barn är barn.

Och barn gillar att kasta snöbollar på varandra. Barn gillar snö och barn gillar att jaga varandra. Barn gillar också att testa gränser - både på vuxna och på varandra. Sen så får vi inte glömma bort att det faktiskt är kul att kasta snöbollar på varandra.

Så alla ni vuxna som brukar skrika på barn och ungdomar för att de kasta snöbollar. Försök att minnas tillbaka till den tid då ni själva var barn. Den tid då ni själva gjorde det för nöjets skull, den tid då det var roligt att bli jagad av kompisarna och den tid då ni själva ville testa gränser.

Gamla lärare - och nya lärarpadawans

Häromdagen jobbade jag med Ulf. Ulf är en lärare som har varit verksam i över 40 år och är idag runt 70 år. Han pensionerades för ett bra tag sedan men jobbar idag lite extra ute i skolorna (där han tidigare har jobbat) och vikarierar där det behövs.

Ulf har många berättelser att dela med sig till eleverna och det märks på honom att han har varit med i leken länge. Så när jag stod där tillsammans med så kände jag mig nästan som en elev själv. Förutom att Ulf besatt en massa kunskap och erfarenheter så besatt han även en mängd historier och berättelser från sina dar. Han berättade historier om olika utflykter, resor runtom i världen och händelser som han hade varit med om och eleverna - hör och häpna - satt som tända ljus och bara sög åt sig av vartenda ord som flög ur Ulfs mun.


När det gäller berättelser så är det något som jag alltid har hållit varmt om hjärtat. Jag älskar en god berättelse och jag tycker att det är oerhört kul att få dela med mig av en spännande och rolig saga till eleverna - stora som små. Jag funderar faktiskt på att ordna ihop ett litet sagoarkiv i bloggen så att andra lärare (eller "lekmän", förälder) som både gillar att berätta och lyssna på sagor kan få ta del av några av mina favoritsagor.

En rolig nyhet som nådde mig häromdagen berättade att jag ska få besök av en lärarkandidat. På högskolor och universitet runt om i landet så har man ganska nyligen (tror jag) börjat kalla det för "lärarstuderande" istället (fastän för två år sedan, när jag läste, så kallades det fortfarande för lärarkandidater). Jag skulle vilja införa begreppet "lärarpadawan". Det låter ju betydligt mer spännande och lockande.

En lärare måste inte alltid vara bäst...

Så var man tillbaka i vardagen. Eleverna är tillbaka i klassrummet. De var förväntansfulla, trötta men ändå lite glada när de på morgonen steg in i klassrummet. Barnen i de lägre åldrarna är oftast gladare över att få gå i skolan och de är oftast mer nyfikna och mer engagerade i skolarbetet. Men så händer ju något under puberteten då allting bara blir hopplöst tråkigt, jobbigt och ängsligt.

Men nej, nej. Inte mina kära fyror. De gillar skolan - än så länge.

Jag kände redan i början av dagen en viss ångest och stress över att jag inte har planerat längre och bättre på engelsk-, svensk- och NO-lektionerna. I nuläget känns det som om jag freestylar alltför mycket i dessa ämnen och situationen gör mig ännu mer ängslig.

Det svåra är egentligen inte att planera för dessa lektioner, har jag märkt. Det svåra är att hitta en lagom och genomsnittligt svår uppgift som eleverna kan göra utan att känna att det är alltför enkelt men ändå lustfyllt utmanande. Jag märker stor skillnad på kunskapsnivåerna hos eleverna i fyran. Vissa hinner färdigt med tilldelade uppgifter på direkten medan andra behöver tre gånger så lång tid.

Det svåra blir att kunna fånga upp de allra långsammaste och samtidigt stimulera lärandet för de allra snabbaste.


Jag har också känt mig lite dålig för att jag vid alltför många tillfällen har tvingats skälla på eleverna eftersom de vid för många tillfällen börjar tramsa, skrika och flumma runt under lektionstid. I början trodde jag att det var enbart för att de såg mig som en vikarie. Men på senare tid har jag tagit det allt mer personligt... Som om jag inte hade särskilt bra kontroll eller koll över klassen.

Men efter att ha våndats i mina nedbrytande självförtroendesviktande känslor under hela dagen så har jag nu kommit fram till vad det är: Ingenting alls.

En erfaren, vis och trevlig lärare sa en gång till mig så här:

"En lärare måste inte alltid vara bäst. Det räcker att man är tillräckligt bra; good enough' så att säga. Och när man kan acceptera detta faktum - då är man som allra bäst för både sig själv och för eleverna. Du kommer jobba med detta länge och du kommer ha gott om tid att utvecklas, förändras, göra ännu fler misstag och lära dig ännu mer om yrket och dig själv."

Den här veckan ska vi påbörja ett nytt arbetsområde: vatten! Det ska bli riktigt kul, känner jag, då det är ett område som jag känner mig tämligen säker i. Engelskan och svenskan har jag bättre koll på nu samtidigt som jag känner mig lite varmare i mina pedagogiska skor.

Sista dagen av höstlovet...

Så var sista dagen kommen för höstlovet. Imorgon så kallar skolorna in eleverna och klassrummen skall åter igen sjuda av pedagogisk aktivitet!

Men ack! Jag som vikarie för årskurs 4 känner en viss ångest och oro inför de stundande NO-lektioner som skall äga rum.

Problemet kallas att "kvacka". Att "kvacka" är ett begrepp som myntats av vikarierande lärare ute i skolorna. När en lärare tvingas "kvacka" så innebär det alltså att man undervisar i ämnen som man varken har behörighet, kunskap eller erfarenhet inom. Jag har fått kvacka mycket i mina dagar. Många gånger har jag fått rycka in i olika språklektioner (tyska, franska, spanska), jag har fått hålla i komplicerade NO-lektioner och jag har tvingats undervisa elever i matematik. Jag har pratat med flera vikarierande (för det är oftast vikarierande lärare som tvingas kvacka) om fenomenet och de alla känner samma ångest och oro som jag gör.

Imorgon är det tänkt att vi ska börja arbeta med lite kemi i NO-lektionerna och eleverna verkade väldigt nyfikna och glada på detta arbetsområde. Så ikväll måste jag börja läsa på lite mer om kemi, uppdatera och studera så att jag vet (någorlunda) om det som ska läras ut.

Jag har aldrig tyckt synd om mig själv för att jag ibland tvingas kvacka. Det är något som hör till jobbet som vikarierande lärare. Nej, jag tycker faktiskt mer synd om eleverna som tvingas ha en kvackande lärare...

Bu för bostadsbrist!

"Ja, ni får helt enkelt inte vara så kräsna när ni söker. Det är inte så lätt att få lägenhet i Majorna eller centrum." säger den bittra och arga tanten på Familjebostäder.
"Vi söker inte lägenhet i Majorna eller centrum. Jag är fullt medveten om hur hopplöst det är att söka boende i de områdena. Och vi är inte kräsna. Det jag undrar över är om det finns några andra sätt att söka hyreslägenheter i Göteborg förutom att klicka runt bland ett flertal hemsidor."
"Nej. Det finns inga andra sätt att söka än det vi har nu. Det gäller bara att vara envis och hoppas på det bästa." förklarar hon med en tung suck i slutet.

Det råder bostadsbrist i Sveriges storstäder. De som vill bo mer centralt eller i "finare" områden måste vara beredda på att punga ut en massa pengar på bostadsrätter eller vara beredd att betala hiskeliga hyror.

Jag och fröken L vill flytta till en annan lägenhet i ett område som förhoppningsvis är lite närmre centrum än det vi har nu. Men som vi alla vet så är ju bostadssökandet ett enda stort lotteri där man skrapar sin lott och därefter håller tummarna. På boplats.se finns i skrivande stund 147 lediga lägenheter varav varje lägenhet har antalet sökande från 100 till 2000. På Familjebostäder (den förvaltare som vi idag bor hos) finns det 28 lediga lägenheter för befintliga kunder hos Familjebostäder.

Workshops... Urk.

Så var studiedagarna ÄNTLIGEN över.

Jag måste säga att det verkligen är en lättnad att det är över eftersom jag faktiskt tyckte att det hela kändes tämligen... meningslöst.

I måndags var vi på Pedagogen i Göteborg och hade en massa föreläsningar och "workshops". Innan jag går vidare så vill jag först tillägga att det här med att kalla evenemang och föreläsningar för "workshops" irriterar mig så innerligt eftersom det är ett ganska luddigt och otydligt begrepp. För mig har workshops alltid varit något som är av praktisk natur och därför borde dessa vara lite mer "aktiva" föreläsningar där man får konkreta tips och idéer. Och oftast råder det väl "drop'in"-status på workshops så att man kan komma och gå lite som man vill. Eller har jag fel?

Så därför säger jag nej. Dessa studiedagar - som har pågått i två dagar - var helt vanliga studiedagar med kortare föreläsningar och mindre diskussioner. Jag fann hela evenemanget tämligen trevligt och inspirerande. Att jag sedan var tvungen att återuppleva studiedagen idag på tisdagen kändes väldigt överflödigt. Det var ju exakt samma föreläsare som kom och de sa (i stort sett) exakt samma saker och vi kom fram till exakt samma saker och det användes exakt samma argument till att föra exakt samma budskap som det gjordes igår.

Höjdpunkten på studiedagarna borde ju ha varit dessa tre härliga och trevliga indiska pedagoger som flugit hela vägen hit till det kalla norr för att lära svenska och bittra lärare hur man använder berättelser i undervisningen.

Visst hade de flera bra saker att säga. Och visst verkade de väldigt kunniga och erfarna på sitt område. Men... De hade inget nytt att säga, tyckte jag. Deras skolpolitik och skolmiljö skiljer ju sig avsevärt (eller?) från vår egen. Dessutom så tyckte jag att det mesta av det som sades var mer inriktat mot de mindre barnen.

Missförstå mig inte. Studiedagar är bra och de är nödvändiga för att hålla verksamma lärare uppdaterade om det som händer i pedagogikens värld. De fungerar även som väckarklocka för lärare som (omedvetet) fastnar i rutinarbete, undervisar på samma sätt som de alltid gjort eller lärare som helt enkelt inte ser längre bort än där näsan slutar.

Men jag avskyr när det slängs bort pengar och resurser på saker och ting som inte ger något. Studiedagar ska ge något. Studiedagar ska ge inspiration. Studiedagar ska göra läraren lite bättre och kanske utveckla läraren ytterligare.

Slutsats. De här två studiedagarna var bra. Men de var inte så bra som de borde har varit...