Söndag kväll.

Och höstlovet har svept förbi som en obemärkt sommarvind. Jag har egentligen inte gjort nånting (vettigt) alls. Har haft Fröken L's tonåriga kusiner på besök och därför inte riktigt kunna slappna av helt - förrän idag.

 

Lite ångest har man förstås. En eller två extra lediga dagar till hade man inte tackat nej till. Fast samtidigt är det ändå lite skönt att komma tillbaka till vardagen. Dessutom lär det nog bli en del arbete att göra med eleverna. Ska se om jag kan starta upp något nytt arbete med eleverna. Och påbörja läsgrupperna. Och börja med den där skrivuppgiften som jag länge tänkt på. Sedan ska vi ju också ploga oss igenom den svenska grammatiken och ordklasserna. Just det ja, får inte heller glömma att boka bibliotekstid. Får inte glömma att skriva klart elevernas IUP och omdömen. Därefter behöver jag komma ifatt med kurslitteraturen för den kurs jag läser vid sidan om... Phew...

Ett litet avbrott i höstlovet...

Jag har verkligen ingen lust att gå imorgon. På kurs.

Sedan 2 månader tillbaka så läser jag en kurs om språkutveckling och svenska som andraspråk, 7,5 högskolepoäng. Det är en givande, intressant och relevant kurs. Föreläsningarna sker med 1-2 veckors mellanrum. Arbetsbördan är inte så värst tung ifall man nu ser till kursens innehåll.

Det enda problemet är... Att nästa föreläsning infaller sig nu imorgon - mitt i höstlovet. Och jag känner någonstans i mitt pedagogiska sinne att jag faktiskt inte orkar eller har någon som helst lust. Även om rektorn har lockat oss med att "lunch ingår" i morgondagens fullspäckade schema.


Jag har inte heller orkat ploga mig igenom kurslitteraturen. Det har helt enkelt varit så mycket att göra de senaste veckorna. Luften gick ur mig helt när höstlovet nu äntligen inträffade.

Suck... Jag får väl ta mig igenom detta och sedan tänka på att det trots allt är 6 dagar till av lovet. Och så har man ju vridit tillbaka klockan en timma så jag har faktiskt vunnit en timma också...

SKOLINSPEKTIONEN i klassrummet. Sista lektionen!

Klockan är 13.30. Elevens val.

20 minuter kvar av lektionen. Under denna lektion brukar jag slänga ut ett antal "förslag" på aktiviteter som eleverna kan få jobba med. De flesta elever utnyttjar denna tid väldigt väl med att ta igen förlorad arbetstid, göra läxor eller utöka sina kunskaper.

Men ett stort antal springer runt som yra höns och målar slumpmässiga figurer på sina papper.

Det råder kaos. Eleverna är trötta. Griniga. Ont i högerarmen eftersom de samma dag har fått sina vaccinationssprutor.

Det knackar på dörren. In stiger han. SKOLINSPEKTIONEN: Mats står det på hans namnbricka. Han har på sig glasögon, skägg och en manchesterkavaj med vit skjorta under.

"Hej, går det bra om jag kommer på besök här?" frågar han.
"Absolut! Välkommen in!" svarar jag snabbt och börjar fundera över hur läget ser ut i klassrummet.

Kaos råder och några elever ska upp och redovisa sina arbeten. Jag känner en sting av nervositet och skam när jag inser att det faktiskt ser ut som om jag inte har full koll på läget och full koll på var alla elever är (en elev har till och med gått ut i korridoren för att "läsa").

13.49. Lektionen slutar. Eleverna står vid sina platser och jag delar ut en lång pedagogisk utskällning där jag hotar med den ena bestraffningen efter den andra. Föräldrar skall kontaktas och åtgärder skall vidtagas för bästa disciplinära effekt. SKOLINSPEKTIONEN står vid ett hörn och visar inte med en min vad han anser, tycker eller tänker.

Eleverna skickas ut efter att jag har suckat och sagt:

"Okej, gå härifrån nu. Vi kör inga avslutningslekar och jag är riktigt trött och besviken på de flesta av er. Så! Ut! Jag vill inte se er mer..." säger jag uppgivet och med en spelad(?) upprördhet blandad med sorg. Eleverna går ut tyst som i en valvaka.

Dörren stängs när sista eleven lämnar klassrummet och Mats går fram till mig:

"Vilken lysande utskällning du gav dem! Jag måste säga att du hanterade situationen oerhört väl och att du gjorde det på ett högst föredömligt sätt! Bra jobbat!"
"Uhm... Okej... Tack?"
"Ja, jag vet ju hur situationen ser ut för er pedagoger som befinner sig i dessa arbetsområden och jag vet hur hårt ni jobbar. Dessutom är jag väl medveten om att inte alla lektioner kan vara stjärnlektioner då verkligheten oftast knackar på!"
"Uhm..." svarar jag och ser helt fåraktig ut.
"Såja, du skötte dig bra. Nu ska jag vidare! Hej svejs!"

Som det kan gå ibland...

Skolinspektionen på besök!

Jo, jag vet. Jag är riktigt dålig på att uppdatera emellanåt. Och ja, jag vet. Jag har dåliga bortförklaringar - eller så har jag inga bortförklaringar alls.

Det har helt enkelt varit mycket att göra de senaste månaderna och jag har helt enkelt inte orkat eller haft någon som helst lust att nedteckna mina virriga tankar på en blogg som ändå är som en liten prutt ute i det virtuella universumet.

Men... Det här måste jag rapportera om:

Imorgon, alltså på tisdag 25 oktober, så kommer SKOLINSPEKTIONEN (med stoooora bokstäver för att styrka hur stort det är med ett besök från en sådan här myndighet) på besök i Guavaskolan. Och jag, stackars mig som befinner mig i en stor minoritet - i fråga om kön, har blivit utvald för att representera skolans alla män och ska därmed föra alla manliga pedagogers talan.

Det finns totalt TVÅ manliga lärare på hela verksamheten där jag jobbar. Resterande 40-50 är kvinnor.

Jag ska rapportera lite mer imorgon hur självaste mötet med SKOLINSPEKTIONEN var. Man måste ju avdramatisera det lite. SKOLINSPEKTIONEN är ju bara en MYNDIGHET utskickad av SKOLVERKET som då lyder under REGERINGEN.

ALLA har åsikter om svensk skola!

Alla har åsikter om hur svenska skola ska styras. ALLA.

Alla debattartiklar och reportage som regelbundet blossar upp i våra rikstäckande tidningar får alltid en massa respons, kommentarer, feedback, kritik och åsikter från läsarna.

Aftonbladet rapporterar idag om att Skolverket nu ska göra en storsatsning för landets mattelärare då svenska elever har försämrats kraftigt i sin matematiska utveckling. Vi ligger långt ner i de senaste europeiska mätningarna. Nobelpriset i de naturvetenskapliga grenarna är längre än de någonsin har varit och våra stackars ungdomar har ingen aning om hur mycket pengar de ska betala ifall Kalle ska köpa tre stycken chipspåsar för 18.90:- styck och 2 liter cola för 17.90:- plus pant.


Jag vill inte uttala mig alltför mycket i denna fråga då jag själv inte är tillräckligt insatt i frågan när det gäller matematiken. Jag undervisar ju inte i detta ämne.

Men hur det än är så stämmer verkligen det konstaterande som jag drog i början av detta inlägg.

ALLA har åsikter om hur svenska skolan ska styras och hur vi ska göra för att få "pli på ungarna". Antingen så låter vi ungarna gå i skolan längre dagar (dessa förbannade ungar kan ju inte bara gå i skolan till klockan 14!), vi kanske borde lägga till en extra skoldag i veckan (som man gör i Frankrike till exempel) eller så borde vi införa skoluniform så att ungarna slipper känna ångest när de står framför garderoben.

Eller så kanske lärarna borde rycka upp sig för fan och sedan borde man införa kollektiv bestraffning, eller varför inte katederundervisning och ge lärarna rättigheterna att beslagta elevers mobiltelefoner och kepsar (vilket lärare "inofficiellt" har). Kanske borde man göra så att de sämsta och bråkigaste eleverna skickas ut i en skog för att själva lära sig leva i vildermarken. Varför inte göra så att föräldrar vars barn inte presterar tillräckligt högt borde få minskat barnbidrag? Och mobbarna borde få ungdomsvård obönhörligen samtidigt som lärare borde skärpa sig och skaffa svart bälte i karate.

Tja du... Alla dessa åsikter och alla dessa tyckare. Vad ska vi göra? Vad kan vi göra?

Själv klampar jag mig framåt dag efter dag och finner största nöje med mitt jobb så fort jag ser att den intellektuella glödlampan lyser ovanför mina elevers sinnen. :)

Dagens arbetslagsmöte

Arbetslagsmötet. Klockan 14.48. Skolans bibliotek.

Frilansande pedagogen: "Jo, jag har fixat ihop en blogg till oss i fyran och tänkte testköra den nu under terminen."

Bitter, trött och gammal lärare: "Okej..."

Fp: "Ja... Tanken med bloggen är då att jag och eleverna ska få chansen att berätta lite om fyran, vårt arbete, vad vi har lärt oss, vad vi har för oss, ge ut framtida information om kommande utflykter eller liknande och så vidare."

Bitter, trött och gammal lärare: "Ojojoj..." (suckar)

Fp: Jag tänkte också lägga upp lite annan information om klasserna i övrigt, kanske skriva veckans planering på bloggen och eventuella projekt.

Bitter, trött och gammal lärare: "Ja... Här ser man verkligen en ung, stark och pigg lärare. Men vänta du bara några år när du har jobbat ett tag. Då kommer det inte att finnas samma energi eller kraft, ska du se. Hahaha!" (sarkastiskt skratt)

Fp: "..."

Den dag då jag tröttnar och inte längre gillar mitt jobb så kommer jag att göra följande saker:

1. Byta arbetsplats.
2. Ta tjänstledigt (och göra annat under tiden).
3. Byta jobb

Annars.

Skönt med fredag imorgon. Då blir det fredagsslips och elevens val på slutet. Ett skönt och bra slut på veckan.

Bittra kollegor och dåliga föredömen - i skolan

Det finns förvånansvärt och förskräckligt många bittra och dystra människor som jobbar i skolans värld. Tyvärr.

Guavaskolan, där jag jobbar, är inget undantag. Vi har en (alldeles) för stor skara av inspirationslösa pedagoger (kan man ens kalla dem pedagoger när de befinner sig i ett sådant sinnestillstånd?) som verkligen ogillar sitt jobb och som verkligen inte orkar med att hjälpa eller undervisa små barn eller ens föra en konversation med sina kollegor.

Sedan har vi de lärare som inte riktigt har alla schackpjäser i brädan. De människor som har slagit fel pinkod till VISA-korten. Alla vassa knivar är inte i skåpet. Det fattas ett par ord i ordboken. Lampan har slocknat i korridoren. Tja... Ni vet vad jag menar.

Två sådana kvinnliga lärare finns det faktiskt i skolan där jag jobbar. Två kvinnor i medelåldern. Dessa två kvinnor verkar dagligen brottas med sin vikt och de verkar hetsa varandra till att gå ner i så mycket vikt som möjligt. De äter yoghurt till lunch och sitter tillsammans med barnen i matsalen och käkar ett knäckebröd (med mikroskopiskt mycket smör på) samtidigt som de stirrar på barnens tallrikar. Och dessa människor är varje dag förebilder till barnen.

Inte nog med detta. De är också oerhört griniga på allt och alla. Det är både smärtsamt och jobbigt att vara rastvakt. Det är en pina att behöva sitta med i mötena och diskutera läroplanen. Det är hemskt jobbigt att behöva vara sekreterare på konferenserna. Det är jobbigt att behöva kontakta föräldrarna, kaffet är för svagt, för starkt, för kallt och så vidare.

Bara genom att befinna sig i deras närhet gör att man själv sakta blir cynisk, arg och bitter.

Usch.

Tack och lov att man har barnen som gör en glad, positiv och full av liv.