Brist- och överskottsyrken 2014

Saco, Sveriges akademikers centralorganisation, har nu kommit ut med sin lista över vilka yrken som kommer att vara i brist och i överskott år 2014. För min egen del ser det inte särskilt bra ut...

(Listan är framställd av DN.se och lånad därifrån)

Bristyrken 2014

• Apotekare
  
• Arbetsterapeut
  
• Arkitekt
• Biomedicinsk analytiker
  
• Brandingenjör
• Cytodiagnostiker
  
• Fysiker
  
• Församlingspedagog
• Gymnasielärare i yrkesämnen
• Högskoleingenjör
  
• Jägmästare
  
• Kiropraktor
• Logoped
  
• Läkare
  
• Lärare/Forskare vid
  universitet och högskolor Hortonom
• Lärare i omvårdnad och omsorg
  
• Planeringsarkitekt
  
• Präst
  
• Psykolog
• Receptarie
  
• Reservofficer
  
• Röntgensjuksköterska
  
• Sjukgymnast
  
• Sjöbefäl
  
• Skogsmästare
• Socionom
• Språkyrken

Yrken det är överskott på 2014:

• Beteendevetare
• Bibliotekarie
• Film-/Radio-/Tv-yrken
• Folkhälsoplanerare
• Förlagsredaktör
• Hälsopedagog
• Hälsoutvecklare
• Hälsovetare
• Idrottsvetare/Idrottspedagog
• Kommunikationsyrken
• Kultur- /Museiyrken
• Landskapsingenjör
• Lärare i grundskolans senare år/Lärare i grundskolans tidiga
  år/Gymnasielärare allmänna ämnen
• Trädgårdsingenjör
• Optiker
• Personalvetare

Källa: Sacos rapport "Framtidsutsikter" (TT)

Intressant att notera är att när jag väl påbörjade min utbildning sades det överallt att det troligen skulle vara underskott på lärare när jag kom ut. Alla SYO-konsulenter jag stötte på under min tid på universitetet lovade mig att arbetsmarknaden skulle se ljus ut när jag väl kom ut i arbetslivet...

Men oavsett hur marknaden hade sett ut så hade jag nog ändå läst lärarutbildningen. Det är ju inte så att jag ångrar mig. Det är ändå det här jag vill syssla med i framtiden...

Men visst... det hade varit ganska så skönt å ha ett yrke som det ändå är brist på. Typ, skogsmästare låter som ett ganska så mysigt och respektingivande yrke. Hör på namnet bara, det smeker fint i munnen när man uttalar det för sig själv.

Trots listan så får vi inte heller glömma bort att det ändå rör sig om statistik och spekulationer. På individnivå kan man uppnå nästan vad som helst så länge man försöker och brinner för det man tror på.

Ghezali - fel plats vid fel tidpunkt

För ett antal år sedan, i slutet av 90-talet och en bit in i 2000-talet, bestämde sig någon random snubbe i Sverige med utländska rötter - ursprungligen Algeriet - för att dra till de heliga platserna Mecka och Medina. Orsakerna var troligen religiösa då han säkert kände sig kallad eller frälst efter ett antal incidenter som uppstod under hans vilda liv. Inget ovanligt med det, egentligen.

Denne random snubbe heter Mehdi Ghezali. Historien om Ghezali är egentligen ganska lustig och tragisk på många sätt.

Det hela börjar förstås efter de fruktansvärda terroristaktionerna i New York, World Trade Center, 11 september 2001. En händelse som nu gått till historien som en av de mest banbrytande i vår historia då mänskligheten plötsligt blev ännu mer korkade.

Kort därefter bestämde sig de amerikanska underrättelsetjänsterna för att snabbt hitta förövarna bakom det hemska dådet. Hur dessa arbetar och vad de får sina källor ifrån förtäljer icke historien och det lär vi heller aldrig få reda på.

Sen så har vi vår käre vän Ghezali. Han befann sig vid denna tidpunkt i något land vid Mellanöstern. Han hade odlat kraftig skägg och gjorde troligen en religiös pilgrimsresa där han säkert var på jakt efter Gud eller liknande. På grund av detta såg han ännu mer muslimsk ut och av skägget att döma så måste han därför vara kopplad till terroraktionerna som skedde på amerikansk mark för några månader sedan. Ghezali tillfångatogs av amerikansk militär och skickades med första bästa flyg till det ultrasäkra superfängelset i Guantánamobasen i Kuba.

Här började han hemma i svenska medier bli mer känd som "Kubasvensken" eller "Terrorsvensken" och diverse lustiga mediala nicknames. Ghezali arresterades helt utan några som helst bevis eller underlägg. De amerikanska myndigheterna hade helt enkelt tyckt att han såg lagom muslimsk ut och därför borde tas in förhör. Han satt fängslad - utan rättegång! - i över 900 dagar.

Efter hårt arbete från svenska ambassaden och andra diplomatiska krafter så kunde Ghezali till slut befrias under juli månad, 2004. Enligt USA utgjorde han inte längre något hot och kunde därför släppas fri. Det fanns alltså inga bevis för att han var terrorist och därför kunde man nu släppa honom.

Ganska logiskt, eller hur? Har man ej bevis för att någon är skyldig till ett brott, då kan man ju inte heller hålla kvar denna person. De flesta demokratiska rättsliga system är ju uppbyggda så här. Man är ju oskyldig tills motsatsen bevisats som det så klichéartat heter.

Men här slutar tyvärr inte historien för vår vän Ghezali. Nyligen blev han tillfångatagen i Pakistan för att han gjort någon resa i området och därför misstänks för förberedande till terroraktiviter (eller vad som helst - flummigt är det i alla fall...).

Svenska medier var fort igång med att hävda att Ghezali förberedde någon alternativ terroristorganisation som skulle ta över världen och bomba Sergels torg eller ockupera Brunnsparken i Göteborg. Hans ökända nickname "TERRORSVENSKEN" tog stor plats i löpsedlarna. Högerextremisterna och rasisterna blev förbannade för att man ens hjälpte snubben. I deras ögon var han redan dömd som terrorist och på grund av hans utländska utseende och muslimska intresse så borde han hängas och skjutas med luftgevär mot skrevet.

Och nu... Idag... har DN publicerat en artikel, skrivet av Ghezalis advokater, om vad Ghezali egentligen gjorde där borta i Pakistan när han blev arresterad och vad utgången av detta har blivit.

• Ghezali kände för att göra en s.k. "backpacking"-äventyr i de österländska länderna (inget fel i detta, eller hur? Vem som helst i Sverige ska ju kunna åka vart denne än behagar - vi är ju fria att åka vart vi vill eller när vi vill)
• Ghezali hade "mycket pengar" vid tillfället då han togs vilket bidrar till misstankarna om en nystartad terrorcell ytterligare!
• Det som visade sig vara "mycket pengar" är den genomsnittliga budget som de flesta backpackers i Asien har för att klara sig
• Problem med visum gjorde att Ghezali inte kunde vara kvar i Pakistan och därför skickades han hem

Ghezalis advokater redogjorde fint och tydligt för hans avsikter med resan till Pakistan och varför han kom i kläm med de pakistanska myndigheterna. Det rörde sig alltså inget om terrorism eller landsförrädiska aktioner.

Lämna mannen och hans familj i fred. De har ju inte gjort nånting för att förtjäna all denna skit... Och alla ni rasister och smygrasister samt högerextremister. Fuck off, för en gångs skull.

Om gamla, nutida och framtida jobb...

I det lilla landet lagom råder det just nu stor brist på jobb. De som är hårdast drabbade är unga människor - speciellt de som nyligen gick ut gymnasiet. För min egen del så har jag under mina arbetsverksamma år haft ganska tur när det gäller jobb. Å andra sidan har jag också haft en del s.k. "skitjobb". Nu i efterhand kan jag faktiskt säga att jag är stolt över att jag har haft sådana här jobb.

Det som folk betecknar som skitjobb, tror jag kan vara en sorts avfart eller ingång till andra framtida jobb. När jag under min studietid sökte extra- eller sommarjobb så sökte jag i stort sett ALLA jobb som jag kunde komma åt. Nånstans måste jag ju ändå få napp, tänkte jag.

Och det fick jag nästan alltid. Vid nåt år jobbade jag som städare i Scandic Hotels. Det var nog bland de tråkigaste och fysisk (samt psykiskt) krävande jobb jag har haft. De människor som stannar kvar där och kämpar på dag in och dag ut förtjänar inget annat förutom beundran och uppskattning.


Jag var verkligen helt slut efter varje avslutat pass. Inte nog med att det var jobbigt - det var dessutom äckligt enformigt och tråkigt. Men det värsta med jobbet som städare är ändå att man inte känner någon möjlighet till avancemang eller uppskattning. Så det kvittade hur snabb eller hur duktig man jobbade - man kom ändå ingen vart...

Ett annat jobb jag har haft är McDonalds. Och säga vad man vill om McDonalds - det kan faktiskt vara ett stimulerande jobb. Dessutom kan det stundtals vara rätt roligt också. Hetsig och livfull miljö, trevliga och glada arbetskamrater. Men det viktigaste av allt var ändå all feedback man fick ifall man gjorde ett bra jobb. Att det finns en klar möjlighet till avancemang var även en viktig morot för den som strävade efter mer.

Idag jobbar jag på Casino Cosmopol i Göteborg, ett jobb som jag ändå är väldigt tacksam över att jag har. Jobbet på casinot är faktiskt det första riktiga jobb har haft. Detta är det första jobb där jag får månadslön, semesterdagar, sjukersättning och andra bra förmåner.

Trots att jag är glad över att jag har detta jobb så vill jag ändå inte stanna kvar alltför länge. Det värsta med detta jobb är den oregelbundna arbetstiden och alla nattpass som man måste göra. Den blyga månadslönen som man tjänar ihop (med tanke på den oregelbundna arbetstiden) är inte heller så smickrande eller lockande för den som vill jobba kvar...

Om ett halvår (efter Asienresan) kommer jag troligen att gå ner i tjänst (kanske 50%) och börja söka efter andra jobbalternativ. Troligtvis kommer jag att gå tillbaka till mitt frilansande pedagogiska arbete (vikariat, med andra ord - frilansande pedagogiskt arbete låter mycket tuffare).

Jag saknar faktiskt undervisningen, skolans miljö och arbetet med ungdomar. Tills dess får jag hålla ut och längta lite till...

Våldtagen av SJ

Varje gång jag ska boka en biljett från vårt underbart statligt ägda tågbolag SJ, brukar jag få en subtil känsla av att jag blir hårt våldtagen bakifrån. Jag har alltid ogillat SJ och jag ogillar allt som har med SJ att göra. Deras hemsida är uråldrig och tjänsterna som de erbjuder är rent ut sagt kassa. De som känner mig vet att jag avskyr SJ och de vet även att jag har goda anledningar att göra så.

Inte nog med att hela bolaget styrs av ett gäng inkompetenta idioter med koncentrationssvårigheter (och detta grundar jag helt enkelt på mina egna erfarenheter och för att råkar ha ett taskigt förakt mot dem), de måste också ha hiskeliga överpriser på sina tågbiljetter för att sedan komma för sent till sina destinationer.

Jag försöker hitta någorlunda bra priser så att jag kan åka till min kära Fröken L de dagar jag är ledig. Vi har ju distansförhållande nu på grund av våra jobbsituationer (hon har fått jobb i hemstaden och jag bor och jobbar i Göteborg). Och när jag åker till henne så försöker jag oftast åka med Sista minuten-resorna som vanligtvis kostar runt 150-200 - en tämligen bra affär ifall man har TUR (för det måste man ha när det gäller SJ!).

Men nu har jag ingen mer TUR. SJ verkar ha tagit bort Sista minuten-resorna mellan Göteborg-Kristinehamn och priserna har gått upp ca 50-100 kronor - utan att säga ett enda jävla piss till oss stackars resenärer.

Så här såg det ut när jag tog en titt på SJ:s härliga biljettpriser... (Klicka på bilden för att se bilden i sin helhet)

Det lustiga är att jag bara överdriver liiiiite... Och oavsett om jag överdriver eller inte... så är det precis så här det känns när jag ska boka biljetter hos SJ. Det känns som om jag erbjuder SJ att sakta förgripa sig på mig... Långsamt och smärtsamt...

Ett halvår kvar!

Om sex månader sitter jag och fröken L på ett tjockt flygplan på väg till det underbara Vietnam, Ho Chi Minh City. Biljetterna bokades för ett par dagar sedan och planeringsarbetet pågår successivt. Eventuellt visum, vaccinationer, packning, planering (vi har tänkt åka till flera städer i Vietnam och även Hong Kong och Macau), reseguider och annat smått och gott står på listan över saker som måste ordnas innan utresan.


Men å andra sidan så är det ju ändå sex månader dit så vi har ingen brådska direkt. Därför flyter vardagen på som vanligt och vår resa till Asien känns därför som en sorts belöning eller mål att längta efter.

Jag suckar och kollar ut i fönstret, enbart för att upptäcka hur grå och tråkig vardagarna kan te sig...

Bort med alla jobbcoacher

Så kom det då äntligen upp till ytan. Den största idiotin som någonsin har uppstått i Arbetsförmedlingen. Fenomenet heter "Jobbcoaching" (ja, det är dessutom ett äckligt fult svengelskt ord) och det har kostat staten och det svenska folket miljardbelopp - närmare 3 miljarder faktiskt - avslöjar nu Aftonbladet.

Så vad är jobbcoaching? Vad gör en s.k. jobbcoach?

På arbetsförmedlingen står det följande om vad en jobbcoach är och vad en sådan gör för en stackars arbetssökande person:

För att du ska få kontakt med arbetsgivare och öka dina chanser att få arbete kan Arbetsförmedlingen erbjuda dig stöd av en jobbcoach. Coachen utgår ifrån dina behov och ger dig bland annat stöd i att

• sätta upp kortsiktiga och långsiktiga mål
• hur man kontaktar arbetsgivare och företrädare inom olika branscher
• ta fram ansökningsbrev och cv
• förbereda dig inför anställningsintervjun

En jobbcoach är alltså nån random snubbe som säger hur du ska göra för att lättare hitta jobb. Tillsammans gör ni upp om särskilda dagar och tider som ni ska träffas så att ni kan "bolla lite idéer" och jobbcoachen kan även passa på att ge dig feedback och inspiration så att du kan fortsätta din underbara resa (tillbaka) in i arbetslivet. En jobbcoach är ungefär som en stackars elevassistent i högstadiet som hela tiden måste jaga omotiverade snorungar att göra läxan och gå på tråkiga lektioner - fast för vuxna...

Bilden ovan är direkt tagen från Newstart.se, en organisation som lånar ut sina jobbcoachtjänster till arbetssökande människor. Som vanligt så är där en massa människor med snobbiga och falska leenden. Hade jag haft orken så hade jag lagt till en fet pratbubbla på alla där det står "I'M A BIG FAT DOUCHEBAG!"

Det har även avslöjats att vissa jobbcoacher håller i skumma seminarier där man i grupp ska hävda sin styrka, prata högt för sig själv att man är snygg och stark och klappa sig halvt erotiskt på bröstet och hela tiden intala sig själv att man visst är värd ett jobb och att det visst går trots de dåliga ekonomiska tiderna. I vissa extrema fall har jobbcoacher även tillämpat sig av hypnos (utan några som helst vetenskapliga belägg!) för att hjälpa sina klienter att uppnå sina mål. För min del så hade de lika gärna kunnat sparka mig hårt i skrevet med ett par tjocka spikprydda fotbollsskor. Båda metoder hade troligen hjälpt mig lika mycket...

En sista grej med alla jobbcoacher där ute (det finns runt 900 jobbcoachbolag i landet). Om man själv inte skulle kunna hitta ett jobb, varför då inte själv bli jobbcoach? Jag menar, i grund och botten så är ju ändå en jobbcoach någon random snubbe som säger självklara grejer och ger dig självklara tips. Det är ju ett jobb som VEM SOM HELST kan klara.

För mig är en jobbcoach någon som livnär sig på människors rädsla och osäkerhet inför framtiden. Jag hoppas att de blir attackerade av en massa aggressiva norrlandsmyggor med hiv-virus.

Än är det inte hopplöst! Det finns ju hopp!

Även om jobbet på casinot stundtals är väldigt underhållande och spännande så finns där - enligt mig åtminstone - väldigt många nackdelar som överväger fördelarna. Den största nackdelen är förstås att man så pass ofta måste jobba natt och därmed tvingas förstöra hela sin dygnsrytm så att man plötsligt får samma nattvanor som en deprimerad fladdermus.


Nej, det är inte alls kul att behöva gå och lägga sig klockan 07.00 på morgonen och därmed vakna upp vid 16-tiden. Nu i vintertid är det förstås ännu värre då det är mörkt när man går och lägger sig - och förblir mörkt när man vaknar. Solen går om en som en gammal bekant och mörkret blir ens bästa vän. Hela dagen går till spillo och man får alltid boka de där sista tvättiderna på tvättstugan.

Nu under de senaste 2-3 veckorna har jag gått en ny kurs (för att lära mig ett nytt spel: Roulette) vilket betyder att jag har jobbat måndag-fredag, 10.00-18.00, varje dag. För många människor kanske detta inte betyder något speciellt. Men för mig så är det faktiskt helt underbart. Nu har jag äntligen en normal dygnsrytm. Jag blir trött vid 22-tiden och jag vaknar upp till morgonsolen samtidigt som jag får se alla trötta ungdomar motvilligt marschera mot skolorna.

Så vad är det för banbrytande händelse som har inträffat vilket har gjort att jag återfått hoppet om att en dag få ett lärarjobb - eller åtminstone ett "normalt" jobb? Jo, det är faktiskt den här måndag till fredag-rutinen som jag utsatts för de senaste 2-3 veckorna.

Det gav mig insikten att jag faktiskt är jäkligt trött på nattjobb som ändå betalar så fruktansvärt dålig. Jag vet, jag vet. Man ska inte klaga alltför mycket när man ändå har ett jobb i dessa dåliga ekonomiska tider. Och jag är ju ändå glad över att jag har ett jobb som gör att jag kan fortsätta betala mina räkningar och hyror. Men ändå... Jag har i alla fall börjat hoppas igen.

Och hopp, det är ju något som vi alla faktiskt lever för. Hoppet är alltid det sista som överger en... (Förhoppningsvis...)

Shit, vad hände?

Allt bara dog ut. Bloggen föll ner i glömskans gyttjiga pöl och jag fick en ful latmask krypandes in i mitt förvirrade sinne.

Jag tänker inte skylla på något och jag tänker inte förklara alltför detaljerat kring varför jag helt (utan förvarning, jag vet - ursäkta mig!) slutade blogga. Men allt började med det nya jobbet (tyvärr inte i skolan...) som på kort tid upptog all min energi och ork. I och med detta kom jag sakta i underfund med mig själv att jag svek hela syftet med min blogg: Att skriva om min väg in i läraryrket.

Nåväl, nu är jag tillbaka igen med nya krafter! Ett längre inlägg är på ingång senare då jag ska försöka uppdatera de få vilsna läsare som snubblar in hit då och då om min plötsliga avgång i bloggvärlden och min nyfunna energi och hopp inför framtiden.

Men tills dess, tjingeling!