Jag + förskolan = Inte sant

Jag hatar gruppintervjuer. Det känns som om man är med i någon dålig dokusåpa á la Big Brother/Paradise Hotel. Man slåss desperat - men diskret - om uppmärksamheten och man måste trängas med andra människor för att visa sig en aning bättre än dem.

Idag var jag på en gruppintervju i S-förskolan. Det var verkligen en förskola i dess traditionella mening. Vi pratar om barns småstövlar, vi pratar om vantar, overaller och smutsiga gångar fulla med sand och spadar. När jag tänker efter så kan jag inte säga att det direkt var en förskola... Det var mer ett dagis... Ni vet... Barnen var mellan 1-5 år gamla. Då är det väl dagis?

Aja, jag vet inte riktigt vad det var. Men det var i alla fall TVÅ tjänster som fanns lediga. Båda var 100% (!) och båda tjänsterna innefattade arbete i förskolan/dagis. Jag kom dit i god tid och fick därefter sällskap av en annan medelålders kvinna. Vi satte oss spänt och tyst ner i deras gamla soffa i personalrummet och inväntade övriga.

Och så kom dem... Ytterligare fyra medelålders kvinnor. Alla såg så där härligt mogna ut och vana vid att jobba med barn. De anställda på dagiset (jag kommer kalla det dagis hädanefter!) var också medelålders kvinnor. Alla var så där superpedagogiska med barnen och pratade långsamt och gulligt med varenda unge.

Jag kände mig helt vilsen. Redan när jag stod utanför byggnaden kände jag att jag var helt fel ute och jag hade en stor lust att springa iväg till närmaste McDonalds för att ta mig en kopp kaffe för 10 kronor och börja fundera allvarligt över mitt liv och min karriär.

Så började gruppintervjun. Vi alla satt spänt och kollade på varandra lite diskret. Dömde varandra med blicken och tänkte noga på vad vi skulle säga. Fula lappar hade klistrats på våra tröjor så att de som intervjuade oss kunde komma ihåg vårt namn utan att behöva koncentrera sig.

"Hur är din syn på barn?"
"Vad är livslångt lärande för dig?"
"Hur viktig tycker du att förskolan är för barnen?" (Märk väl att man titulerar barnen "barnen" och inte "elever" som jag är van vid)

Och alla fick komma till tals. Det var en jäkla massa skitsnack från flera håll. Ord som "respekt", "kommunikation" och "lustfyllt lärande" flöt upp till ytan som lökringar i en fritös. Jag satt där och låtsades lyssna samtidigt som jag tänkte i högvarv på hur jag skulle svara på frågorna.

Det tog mig därför inte lång tid innan jag började ge upp. Jag hade ingen chans mot dessa ödmjuka och humana kvinnor som satt bredvid och mittemot mig. De alla hade redan barn och de alla hade kommit i underfund med vad de ville eller skulle göra i livet. Jag hade inte mycket att komma med, kände jag.

En timma senare gick jag därifrån utan att känna mig särskilt hoppfull. Jag kände mig istället smutsig och korkad för att jag hade tagit mig hela vägen in dit. Jag förtjänar inte de tjänsterna och jag förtjänar inte att jobba i förskolan. Jag gillar inte småbarn - speciellt inte om de ej kan ta på sina egna byxor och äter sanden från sandlådan. Det är inte riktigt min grej.

Jag vill lära ut till barn som har åtminstone lite vett. De ska åtminstone gå i grundskolans tidigare år. Jag vill stå i ett klassrum med en gammal jordglob i hörnet, ett par ordböcker på bokhyllan, en whiteboard-tavla med tillbehörande tuschpennor.

Jag hoppas nån av de där kvinnorna får jobbet.