De senaste två dagarna har jag och fröken L sprungit runt som förvirrade höns med Alzheimers sjukdom på jakt efter de sista julklapparna. Vi har till och med småbråkat och tjaffsat med varandra för att komma fram till de mest optimala klapparna till var och en inom vår släktskap. Det har oftast känts jobbigt, stressigt och frustrerande emellanåt.Jag vet att detta är ett töntigt och onödigt i-landsproblem som egentligen inte förtjänar någon plats i min blogg, men jag antar att jag får göra ett undantag och hyckla lite just idag. Egentligen, om jag skulle vara en riktigt god och icke-materialistisk människa (som jag ändå strävar efter att bli), så skulle jag egentligen helt avstå från julklappar varje år... Men ändå så blir det någon sorts tvång att man ska köpa till alla ens nära och kära - eller åtminstone till de minsta i familjen.
På Musikhjälpen 2009 - ett fantastiskt projekt som anordnas varje år av radiokanalen P3 - kom en pappa och hans barn till programmet och gav bort alla sina pengar som de skulle inhandla julklappar för i år. Enligt pappan så hade dem redan allt de behövde i hemmet och dessutom så fanns det faktiskt folk i världen som behövde pengarna mer. All heder till honom och hans barn.
Vi klagar oftast på vad vi inte har när vi egentligen borde vara väldigt glada för det vi redan har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar