måndag 30 maj 2011

Lärare är gnälliga

Lärare - inte alla förstås - är oftast väldigt gnälliga. Speciellt de lärare som varit verksamma i många år och speciellt dem som inte är särskilt bra på sitt jobb. Dessa lärare gnäller på nästan allt. De gnäller på eleverna. De gnäller över ledningen. De gnäller över samhället. De gnäller över maten och - framförallt - så gnäller de på läroplanen.

Förra veckan satt vi och diskuterade och analyserade den nya läroplanen. Jag gillar för övrigt den nya läroplanen. Jag gillar Skolverkets läroplan eftersom jag anser den var bra på flera vis. Den är väldigt bred, den värnar hårt om det fria tänkandet, demokratiska värderingar och kritisk källanalys. Med den nya läropkanen som kom ut i år så har man gjort läroplanen ännu bättre.

Den nya läroplanen skiljer sig egentligen inte mycket från den gamla. Man har bara bytt ut ett par ord och man har omformulerat vissa meningar här och där. Det märks att den nya läroplanen lutar mer åt "höger" rent politiskt då vissa nya ord och begrepp genomsyrar innehållet. Bland annat har ordet och begreppet "entreprenörskap" fått större utrymme.

Det jag gillar med den nya läroplanen är faktiskt att man gjort den tydligare när det gäller kunskapskravet, ämnesinnehållet och betygssystemet. På detta vis tror jag att det kommer bli lättare att jobba med läroplanen och den lär nog ena lärarkåren ytterligare.

Så vad var det jag skulle prata om nu igen?

Jo, just det. Lärare är gnälliga. Under hela mötet satt mer än hälften och beklagade sig över sin situation, över hur meningslös analysarbetet av läroplanen kändes, hur jobbig den var, hur otydlig den var, hur jobbigt det var att jobba så länge och hur dåligt väder vi hade trots att det snart är juni. Urk.

Till och med jag är gnällig nu när jag gnäller på gnälliga lärare. Därmed har jag bevisat den tes jag presenterat under hela detta inlägg.

tisdag 24 maj 2011

Sjuk...

Det är jobbigt å vara sjuk - speciellt om man är lärare.

Även om man är sjuk så känner man ändå att man borde ordna med en enkel planering till vikarien som ska hoppa in för en. Det är inte som med andra jobb då det bara är att ringa in och sjukanmäla sig.

På något vis känner man (jag tror de flesta lärare håller med mig på denna punkt) en skyldighet och plikt att hjälpa den vilsna vikarien och eleverna.

Får hoppas att jag hinner bli bättre till imorgon så jag kan komma tillbaka.

torsdag 19 maj 2011

Inshallah

Överambitiös. Engagerad. Och naiv.

Sån är jag som pedagog. Jag ska vara ärlig och jag ska säga som det är. Jag gillar mitt jobb - nej, jag älskar mitt jobb - och jag gör verkligen så mycket som möjligt för att mina elever ska få den bästa utbildning och skola som går att få med de medel som finns tillgängliga. Därför anser jag mig vara en duktig lärare.

Samtidigt så vet jag också om att jag befinner mig i början på min pedagogiska karriär och jag vet också om att jag är ung, har en naiv vision av hur svensk skola ska se ut samtidigt som jag är väldigt engagerad i mina elevers studier och resultat.

Igår, efter avslutad arbetstid, under regn och blåst, promenerade jag de tio minuter som behövdes för att knacka på dörren hemma hos en av mina elever. En kille i 13-årsåldern (som alltså gått om ett år eftersom han kom till Sverige ganska sent) från Afghanistan som har haft det ganska bråkigt och jobbigt i skolan ända sedan han började Guavaskolan.

Vi kan kalla honom... Amir (efter en av huvudkaraktärerna i boken "Flyga drake" - en väldigt bra bok för övrigt). Amir har något inom sig som jag tror kan leda honom långt här i livet. Han har bara bott i Sverige i sex år men ändå så är hans svenska perfekt. Den är felfri och han bryter ingenting alls. Ingen skulle kunna tro att han är invandrare om man pratade med honom på telefon.

Amir är begåvad på många sätt och vis. Han är smart, han har ett brinnande intresse och nyfikenhet för vetenskapliga frågor såväl som existentiella frågor. Han lyssnar alltid på mig med stora ögon och öron när jag pratar om t.ex. universums oändlighet eller diskuterar viktiga historiska händelser. Allt som han finner intressant och roligt suger han åt sig som en svamp.


Men Amir har också en tendens att hamna i bråk och konflikter. Han är starkare och större än de flesta barn i skolan och många gånger gör han saker utan att tänka sig för. Och det slutar alltid med att jag kommer på honom och därefter ger honom en utskällning för att han ska förstå sig av sina misstag.

Och jag kan se i hans ögon, hans hållning, hans "utstrålning" att han verkligen ångrar sina handlingar. Han tar sin bestraffning och han gör det utan att gnälla eller klaga.

Så igår kväll satt jag inne i hans lilla lägenhet på fjärde våningen tillsammans med hans bekymrade mamma. Hon serverade mig te, räckte fram kakor och andra sötsaker och vi försökte hålla en någorlunda lätt diskussion och konversation om hennes barns framtid. Amirs mamma har förstås svårigheter med svenskan och hon kämpar hårt med att lära sig språket.

Hon berättar för mig att Amir har 5 andra syskon. Alla fem syskon är väldigt framgångsrika, studerar och bor på andra håll i landet. En bor och studerar i England. Amir är det sista och yngsta barnet kvar i hemmet.

"Jag är här på min egen tid. Jag är inte här för att skälla ut dig. Jag är inte här för att säga till dig hur dåligt du uppför dig ibland. Nej, jag är här för att jag bryr mig och för att jag tror på dig. Men jag tänker inte tro på dig i all evighet. Du måste också visa mig att du är beredd att skärpa dig och visa mig att du vill mer här i livet än att sluta som någon underbetald nattstädare som jobbar svart för att få ihop månadshyran. Det här är det SISTA stora jag gör för din skull. Om inte detta funkar så kommer jag att ge upp, Amir. Om du vill att jag ska tro på dig så måste du tro på dig själv först. Annars slösar du bara med min tid."

Jag hoppas verkligen att jag nådde in i Amirs hjärta och att jag från och med den dagen påverkade hans liv till det bättre.

"Inshallah", svarade Amirs mamma och nickade vänligt mot mig.

tisdag 17 maj 2011

"One to One"-projektet - ren marknadsföring!

Det är mycket tjat just nu från eleverna.

Eller rättare sagt: Det är ovanligt mycket tjat just nu från eleverna.

Tjatet gäller varje dag samma sak: MacBook. Det vill säga elevernas bärbara datorer. Alla elever i Bergsjöns skolor får - när de börjar högstadiet (åk 6) - varsin bärbar MacBook. Projektet kallas även för "one to one"-projektet. Mina elever fick sina datorer förra veckan och ända sedan dess vill de jobba (läs: spela) med sina datorer.

I korta drag innebär "One to One"-projektet att varje elev ska få varsin bärbara dator för att hjälpa, stödja och stimulera eleverna i deras inlärning och studier.


Idén bakom projektet är - enligt mig och min yrkesprofessionella bedömning - ETT AV DE ABSOLUT DUMMASTE SAKERNA SOM FINNS!

Varje dator kostar ungefär 10.000 kr. I Guavaskola, där jag jobbar, finns två årskurs 5-klasser varav det går 17 elever i varje klass. Så med enkel matematik: 34x10.000r blir det totalt 340 000 kr totalt - och detta är bara för en skola.

Och vad gör eleverna med sina datorer?
1. De vill gå in på sociala medier (Facebook, Twitter, bloggar).
2. De vill gå in på youtube.com och kolla samt lyssna på sina favoritkommersiella låtar.
3. De vill googla efter lustiga bilder.
4. De vill ändra bakgrundsbild till sin dator.
5. De vill spela meningslösa spel.

Jag ser detta redan hos de nuvarande sexorna och det irriterar mig så oerhört mycket när jag ser hur de varje dag leker och tramsar med sina datorer.

Men oroa er inte. Dessa pengar kommer inte från skolan. Pengerna kommer "utifrån" (jag vet inte varifrån exakt) och det är pengar som man därför "lika gärna bör ta emot eftersom det ändå är gratis".

Jag tror att idén bakom "One to One"-projektet är ren marknadsföring från Macintoshs sida. De vill lära upp denna generation av barn till att använda Mac-datorer så att de i framtiden vänjer sig. Samma sak har McDonalds gjort med sina Happy Meal-erbjudande för att "vänja" barnen vid tanken att McDonalds = Bra.

Hade man inte lika gärna kunnat lägga alla dessa pengar på att anställa fler lärare i skolan, utöka resurserna eller öka lärarnas löner?

Nej, fy fan. Jag borde gå ut i media med detta. Kanske borde slå en signal till Sveriges Radio...?

måndag 16 maj 2011

Kvarsittning

Tyst i klassrummet. Fem elever i klassrummet sitter och känner (förhoppningsvis) ånger över sitt uppförande.

Kvarsittning.

Och här sitter jag och vaktar över dem som någon sorts underbetald fångvakt. Det känns inte särskilt bra att sitta tillsammans med sina elever efter skolan. Det känns faktiskt rätt misslyckat. Kvarsittning har ingenting med pedagogik att göra. Det handlar helt och hållet om bestraffning och att ta ställning samt uppvisa en (något förlegad) ståndpunkt.

Men ändå använder jag tyvärr (nästan varje vecka) kvarsittningen som en sorts bestraffningsmedel för att frihetsberöva de elever som inte skött sig i skolan, kommit för sent till lektionerna eller på något sätt ha uppfört sig dåligt. Jan Björklund hade varit stolt över mig...

Men jag är inte stolt när jag måste delegera kvarsittning till mina elever. Tvärtom så skäms jag en aning. Jag känner en viss pedagogisk sorg över att man inte kommit längre än så här och jag frågar mig själv varje dag hur jag ska göra för att få denna klass tillbaka på rätt spår igen.

Suck.

Och på Aftonbladet så fortsätter kampanjen kring hur vi ska få upp läraryrkets status... Jag följer granskningen med en sorts uppgiven och hopplös, mental suck.

fredag 13 maj 2011

Underskatta inte föräldramötets effekter!

Hm... Det var ju märkligt...? Gjorde ett inlägg igår som nu helt utan anledning har försvunnit ut i cyberrymden.

Nåväl...

Igår kväll höll jag i mitt första föräldramöte. 17 föräldrar var inkallade, 15 lämnade besked och 10 tackade ja till inbjudan.

Totalt 7 föräldrar kom.

Det är just det som är svårigheterna med att jobba i sådana här skolor ute i dessa "socialt utsatta" (jag sätter citationstecken på detta begrepp då jag tycker att begreppet känns väldigt svävande och inte alls representativt för hur människor upplever sina stadsdelar) förorter. Man får inte alltid det föräldrastöd och engagemang som behövs för att få en så bra pedagogisk arbetsro som möjligt.

Mötet i sig gick faktiskt överraskande bra. De få föräldrar som var där kändes väldigt engagerade och öppna. De visade stor respekt och ödmjukhet samtidigt som man kände av ett uppenbart engagemang.

En sak har jag lärt mig efter detta första (och absolut inte sista) föräldramöte: Man ska verkligen INTE underskatta föräldramötets effekter. Det är en väldigt viktig del i lärarens arbete och jag tror att det definitivt kan styrka och stärka lärarens arbete samtidigt som man kan få bättre ordning i klassen.

torsdag 12 maj 2011

Mitt första föräldramöte ikväll!

Idag har vi haft en idrottsutflykt med hela skolan. Hela skolan har engagerat och deltagit i friidrottsaktiviteter. Lärarna har fått jobba som funktionärer där vi fått i uppgift att skriva ner tider, resultat och ge information om samtliga idrottsgrenar.

Det har varit oerhört påfrestande, jobbigt och slitigt, känner jag. Speciellt när man är utomhus och måste höja rösten varje gång för att ungarna ska höra vad man har att säga. Hela saken blir inte bättre av att jag har en (ursäkta mig) för jävlig klass som knappt vet hur man ska uppföra sig.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit på dem och jag vet inte hur många gånger som jag har känt att jag bara vill kasta ut dem från klassrummet. Missförstå mig inte nu. Jag gillar mitt arbete och jag är stolt över mitt yrke. Jag tycker om eleverna, jag tycker om det pedagogiska arbetet och jag värnar om elevernas utbildning, kunskap och utveckling.

Men den här klassen som jag har jobbat med i mer än 5 veckor är en väldigt svår klass främst för att den tidigare läraren var en virrpanna som har lika mycket koll på sin omgivning som en alkoholiserad sköldpanna. Hur klassen ser ut reflekterar (vare sig man vill det eller inte) i lärarens sätt att arbeta.

Jag själv kan tycka att jag är en väldigt duktig pedagog. Jag tar mitt arbete på stort allvar och jag har lätt att få kontakt med barn och ungdomar. Visst har det blivit lite bättre i klassen sen jag kom. Men jag är rädd att allt kommer att falla i bitar igen när den ordinarie (virrpanne-)läraren återvänder.

Ikväll blir det ett extra inkallat föräldramöte. På detta möte MÅSTE jag prata om klassens situation, om den bristande studiemotivationen och hur vi tillsammans kan höja barnens resultat och få bättre studiero i klassrummet. Detta blir också mitt första föräldramöte som jag själv ordnat.

Och man glömmer ju aldrig sin första gång.

onsdag 11 maj 2011

Vi gör ett nytt försök!

Vet ni vad? Jag gör ett nytt försök med bloggandet. Jag har verkligen känt den senaste tiden hur det har kliat i fingrarna - speciellt nu under dessa tider då diskussionen och debatten kring svensk skola har hettat till.

Det behövs fler lärare som gör ett samhälleligt utrop till den mediala sfären och det behövs fler pedagoger inom den debatterande arenan! Frilansande pedagogen är tillbaka!

Jag gör en snabb uppdatering kring hur min pedagogiska karriär för tillfället ser ut. Senast jag uppdaterade bloggen så skrev jag om mitt nya arbete hos "Guavaskolan". Då jobbade jag som resurs-/extra-lärare för åk4.


Men sedan ett par veckor tillbaka så jobbar jag som klassföreståndare för en åk 5-klass. Och jag kan lova er: det är ett hårt arbete med denna klass då det finns så mycket oroligheter, osäkerhet och omotivation till studierna. Fast detta gör ju jobbet desto mer spännande och meningsfullt. Så jag krigar och kämpar för varje dag som går lika mycket som jag stimuleras och utvecklas i mitt pedagogiska arbete!

Vidare kan jag även berätta att jag nu har fått ett års förlängt vikariat på samma skola. Detta betyder alltså att jag stannar till och med vårterminen 2012! Så nästa läsår, alltså hösten 2011, kommer jag att jobba som klassföreståndare för en åk4. Detta känns oerhört spännande då jag ska få vara med från allra första början och forma min klass från skolårets början!

Jag ska försöka att återigen hoppa på den pedagogiska debatten och bidra med mina läraråsikter så att vi får en bättre fördelning på åsikterna i den rådande skoldebatten!

Fast allt kan ju inte ske på en dag, likaså som att Rom inte byggdes på en dag. Därför fortsätter jag istället en annan dag!

Ha en fortsatt trevlig kväll!

/Frilansande pedagogen