tisdag 31 mars 2009

11 Moment 22

För er som inte riktigt vet vad begreppet "moment 22" är så kan jag kort förklara att det helt enkelt är ett sorts paradoxalt cirkelsresonemang. Begreppet kommer från romanen "Catch-22" skriven av Joseph Heller, 1961. Detta är direkt klippt från Wikipedia:

    I dagligt tal har uttrycket Moment 22 blivit till att vara ett cirkelresonemang. Det kommer från boken där uttrycket får sin mest utförliga förklaring. Scenen i fråga handlar om att det enda sättet att bli frikallad från militärtjänst är att vara galen. För att slippa militärtjänstgöringen måste man ansöka om detta. Ansökan antas emellertid bero på att man är livrädd och eftersom detta är en sund reaktion är man följaktligen inte galen. Det hela blir ett cirkelresonemang, som innebär att det är omöjligt att bli frikallad.

Nu när jag ändå är lite bitter och känner mig en aning kvasikreativ, så tänkte jag presentera 11 stycken moment 22-situationer!

11 Moment 22!

1. För att få bostad måste man ha jobb men för att få jobb måste man ha bostad.
2. För att få jobb måste man ha erfarenhet, men för att få erfarenhet krävs det att man jobbar.
3. För att gå i skolan måste man vara smart, men för att bli smart krävs det att man går i skolan.
4. För att söka jobb måste du ha en dator, men för att få en dator måste du ha ett jobb (jag vet, denna vara lite tunn)
5. För att få köra bil krävs det att du har körkort, men för att få körkort måste du köra.
6. För att hitta dina glasögon måste du ha på dig glasögonen.
7. För att få ett pass så måste du legitimera dig, men för att kunna legitimera dig måste du ha ett pass.
8. För att få ditt lösenord måste du skicka din epost, men för att få inträde till din epost måste du ha lösenordet.
9. För att bli frisk måste du motionera, men för att motionera måste du vara frisk.
10. För att få spela i ett fotbollslag måste du kunna spela fotboll, men för att lära dig spela så måste du spela i ett fotbollslag.
11. För att driva ett företag måste du sälja mycket, men för att kunna sälja måste du ha ett företag.

måndag 30 mars 2009

Hopplösa händelser i hopp om hyresboende

Jag tog mig tiden att skriva ihop en kort pjäs idag. Hela pjäsen är baserad på en sann berättelse.

Måndag 30 mars, 2009. Klockan 09.15.

Hopplösa händelser i hopp om hyresboende

Scen 1: Introduktion, hopp och glädje
Aktörer: Frilansande pedagogen (Fp) och Hyresvärden.
Miljö: Båda karaktärer befinner sig långt ifrån varandra och kommunicerar via telefon.

Hyresvärden: Hej! Va bra att du ringde in. Jo, som jag sa förra veckan så vill jag gärna att du skickar in eventuella arbetsintyg, lönerapporter och andra viktiga papper som kan ge intyg av att du har ett aktivt arbetsliv.

Frilansande pedagogen: Jag skickar gärna med arbetsintyg och lönerapporter. Men du måste förstå att jag inte har en fast och bestämd inkomst utan att jag jobbar som timanställd på McDonalds för tillfället. Dessutom vikarierar jag då och då i skolorna runt om i Karlstad.

Hyresvärden: Okej, men du behöver inte skicka pappren på de jobb du har haft i Karlstad. Jag behöver papper som kan bevisa att du jobbar i Göteborg.

Fp: Jag jobbar inte i Göteborg ännu. Jag bor och jobbar i Karlstad för tillfället.

Hyresvärden: Jaså...? Hm... Då kan det bli lite svårt...

Scen 2: Förtvivlan och förvirring
Fp: Varför då? Jag har ju en inkomst och jag har ju en officiell avslutad lärarutbildning. Jobb och inkomst kommer inte vara några som helst svårigheter för mig att fixa.

Hyresvärden: Ja, men jobbar du nu i Göteborg?

Fp: Nej, det gör jag inte. Jag kan ju inte jobba där ifall jag inte bor där?

Hyresvärden: Nej, men du måste ju förstå att ifall du ska få boende hos oss så måste du ha ett jobb?!

Fp: Ja, men jag har ju jobb som väntar på mig där borta. Jag kommer att jobba i McDonalds och jag kommer troligen att få jobb i nån av skolorna i Göteborg. Som sagt, jobb och sånt är inga som helst problem för mig. Dessutom var jag på en arbetsintervju hos Casino Cosmopol förra veckan, ett jobb som jag med ganska stor sannolikhet kommer få.

Hyresvärden: Det blir svårt för dig att få lägenheten ifall du inte har ett jobb här och nu, förstår du väl...?

Fp: Det är inte heller så lätt att ha jobb i Göteborg ifall man inte bor där...

Hyresvärden: Då får du lösa det på något sätt. Så som det ser ut nu så kan jag inte lova dig något. Så här är situationen och det är så det ser ut.

Fp: Jaha...

Scen 3: Slutet med ett kallt öppet sår
Hyresvärden: Japp, det var det. Fuck you och jag hoppas att du som befinner dig i arbetarklassen går och dör en långsam död medan du jobbar och sliter i samhällets oändliga ekorrhjul. (Hyresvärden kastar en kall och dödlig blick mot Fp och bitchslappar honom mentalt med sin kalla flugsmälla som hon köpt begagnat på någon loppis ute i Bergsjön.)

Fp: AAaaaaaargghhhh!!!!! (Faller ner och stryper sig själv med en plastpåse)

söndag 29 mars 2009

The Big Mac Deal: Hamburgertaxi

Den sista stadsbussen i Karlstad går klockan 03.00 på helgerna. Oftast när jag jobbar helg och nätter brukar jag få gå hem från jobbet till Kronoparken där jag bor ifall det inte finns någon på jobbet som kan skjutsa mig hem. Annars tar det ungefär 1 timma och en kvart att promenera hem.

Och varje gång när jag knallar hemåt brukar jag alltid slänga diverse förbannelser på Karlstads buss och varför den går så dåligt. Sedan förbannar jag jobbet för att de schemalagt mig så sent och därefter slänger jag en och annan elak tanke på världen och min livssituation.

Men jag har löst allt detta nu. Lösningen heter... Hamburgertaxi.

För ungefär en månad sedan fick jag kontakt med en trevlig taxichaufför. Big Mac kallar jag honom (vilket är ett ganska passande namn med tanke på situationen som jag tänker redogöra för). Big Mac var på väg att ta sig hemåt och jag hade jobbat natt och var ordentligt trött. Att jag sedan var tvungen att promenera hem gjorde mig ännu tröttare. Så för att spara på en massa tid och energi valde jag att ta en taxi hemåt - vilket jag sällan gör eftersom jag inte vill slösa en massa pengar i onödan.

Jag visste att de flesta (vita) taxibilar tar ca 150 spänn för en snabb rutt till Kronoparken men jag tänkte pruta ner till 100. Skulle jag inte få en taxi för 100 spänn så skulle jag ändå gå hem, hade jag sagt till mig själv. Man måste ju vara lite ekonomisk i dessa svåra tider.

Det var då jag stötte på Big Mac. Han gick med på 100 spänn till K-parken. När jag väl satt i taxin så berättade jag lite kort om min situation. Om jobbet, om de jobbiga promenaderna hemåt och om alla de hamburgare som vi måste slänga ifall de inte säljs. Jobbar man natt brukar man - men egentligen får man inte - ta hem en bunt hamburgare.

Jag som är en före detta fattig student - numera bara fattig - brukar alltid ta mig hem en påse för att livnära mig på denna onyttiga kost under en begränsad tid. Big Mac tyckte det lät intressant och han berättade för mig att han älskade hamburgarna på Donken. Och då kom vi fram till en överenskommelse: The Big Mac Deal.


Jag skulle få åka gratis på helgnätterna till K-parken om jag bjöd honom på hamburgare. Han skulle få äta sig tjock och mätt och jag skulle kunna ta mig hemåt på endast 10 minuter.

Så idag kom jag hem redan vid 04-tiden istället för 05.15 som vanligtvis är fallet. Allt tack vare The Big Mac Deal - och det är banne mig en riktigt bra deal.

lördag 28 mars 2009

Blev världen lite bättre nu?

Har ni inte suttit under en sten den senaste veckan så lär ni nog inte ha missat den globala (och pretentiösa) händelsen "Earth Hour". Jag har inte direkt tagit någon ställning till detta men jag deltog ändå vid den ansatta tiden 20.30 - ofrivilligt förstås.

Eftersom jag jobbar i natt så gick jag och la mig vid 20-tiden för att vila ut inför nattens hårda pass. Och som jag brukar göra när jag ska sova så släckte jag allt i lägenheten. "Wow, jag deltar i denna globala händelse. Får se om världen blir en bättre plats när jag vaknar.", tänkte jag direkt efter att ha lagt mig på sängen för mina två viktiga timmar av sömn innan jobbet.

Alarmet ringde vid 22 och jag vaknade upp. Tog en snabb titt på klockan och satte mig vid datorn efter att ha tänt de två enda taklampor jag har i lägenheten. Och det slog mig då ganska snabbt att ingenting har hänt i världen - förutom det faktum att ett antal miljoner miljömedvetna människor i världen tror att de faktiskt har gjort någon märkbar skillnad. Att världen kanske har blivit liiiiite bättre och att jorden har "kylts ner" på grund av att vi har släckt ett stort antal lampor...

Jag tycker tanken är god och att avsikterna bakom kampanjen har ett viktigt budskap. Men samtidigt tycker jag att det är ganska mycket bullshit och det hela kan förklaras som en kollektiv boost av i-landssjälvgodhet. Tänk så mycket pengar, resurser och tid som folk ändå har lagt ner för att få den här kampanjen att fungera.

Varför inte lägga all den tiden och pengarna på andra mer konkreta handlingar eller händelser? Varför inte göra en global kampanj där vi ska försöka utrota krig, hat och lidande? Att vi alla släcker lamporna samtidigt ger ungefär samma effekt som om vi alla plötsligt skulle stanna upp och "ägna jorden en extra tanke om att vi bryr oss om den" och faktiskt tro att det skulle göra någon större skillnad.

Men å andra sidan... Där blev nog en del vackra bilder på storstäder som släckte särskilda landmärken.

fredag 27 mars 2009

Hos snöguden Öns

"Om det finns något som jag gillar att göra, så är det att reta med de dödliga och fåfänga människorna. Kolla på dem... De går runt där nere och de tror att våren är på ingång!" utropade Öns, snöguden. Han gick med tunga steg mot bergets brant och sneglade ner mot de stackars människorna.
"Men Öns, inte ska väl du kasta och bringa ännu mer snö åt dem? Det är ju trots all mars månad nu och du ska ju snart packa iväg för din långsemester?" frågade marsvinet Putte, snögudens rådgivare och gudomliga budbärare. Puttes långa bruna och mjuka päls kunde få vilken varelse - dödlig eller icke-dödlig - att mjukna.
"Hah! Jag tänker inte ta min långsemester ännu. Dessutom hatar jag mina långsemester. Det enda jag gör är att ligga på min hängmatta och läsa Da Vinci-koden om och om igen tills vintern kommer tillbaka! Och jag är så förbannat trött på det där." svarade Öns. Han tog ett djupt andetag och andades ut.
"Men Öns! Mars månad har inträffat och vårguden Råv har redan börjat sitt arbete. Hon kommer inte gilla detta ifall du trampar på hennes territorium!" sa Putte och hoppade upp på Öns axel. Det lilla marsvinet var verkligen vis för att vara så liten och ung.
"Muhahaha! Låt snön falla åter igen på de dödliga och patetiska varelserna!" skrek Öns och viftade manligt med sina armar.
"Urk." sa Putte och gick tillbaka till sin magiska skokartong där han höll till. När Putte väl hade lagt sig ner suckade han djupt. Han tyckte synd om människorna.

torsdag 26 mars 2009

Min nya passion

Jag har hittat ett nytt intresse - eller snarare passion: Talböcker.

Allt man behöver göra är att lägga in den önskade talboken i mobiltelefonen eller mp3-spelaren och därefter är det bara att börja lyssna. Det är ett perfekt tidsfördriv och det är fantastiskt skönt att bara låta sig hänföras av berättelsen när någon annan läser. Ja, det är nästan som att man läser själv... men ändå inte.

Dessutom är det mycket bättre att lyssna på en talbok än det är att lyssna på musik som jag har gjort så länge nu. Visst, det kan vara gött med musik i öronen när man promenerar i stan. Jag tycker att det känns som om jag har ett aktivt soundtrack i mitt liv vilket gör min gångstil en aning mer livlig eller musikalisk. Men en talbok gör att man lättare (och snabbare) kan läsa alla de där böckerna som man så länge har velat läsa. Man behöver inte längre sitta i någon bekväm soffa eller i toaletten (japp, jag erkänner, jag brukar läsa i toan). Nu kan man ju läsa överallt!


Jag har precis "läst ut" (eller säger man lyssnat klart?) min första talbok, I Am Legend, och det tog mig enbart två dagar! I Am Legend skrevs under 1950-talet av Richard Matheson och är en väldigt unik och speciell science fiction/skräck-roman som ganska nyligen filmatiserades med Will Smith i huvudrollen. För att vara från den tiden måste jag säga att boken ändå var väldigt gripande och överraskande tidlös. Är jag fjantig ifall jag säger att jag tyckte att boken var... "legendarisk"?

Om de där rika och snobbiga Hollywood-regissörerna enbart hade varit boken någorlunda trogen så är jag fullt övertygad om att filmen hade varit så mycket bättre och hade säkert blivit en otrolig succé.


Hmm... Vad ska jag läsa/lyssna på härnäst?

onsdag 25 mars 2009

Tänk ifall...

Tänk ifall jag skulle få den otroligt fina lägenheten i Göteborg?

Då kommer jag att påbörja flytten från Karlstad till denna fantastiska stad.

Då kommer jag att sälja de mesta möbler och grejer från min nuvarande lägenhet.

Då kommer jag att aktivt börja söka jobb hos de 143 grundskolorna i Göteborg.

Då kommer jag att börja ett helt nytt liv i en helt ny stad.

Fan, va jag hoppas!

tisdag 24 mars 2009

Min produktiva dag

Göteborg

07.45
Två smörgåsar och en varm kopp te noga förberett av min gode vän Krille fick bli starten på denna långa dag. Det blev inte många timmar sömn i natt eftersom vi båda satt uppe sent och snackade... om manliga saker förstås.

08.10
På väg mot bussen som ska ta mig in mot centrum. Det är kallt och kyligt i Göteborg denna dag och på radion hör jag att det har varit lite tumult. Ett potentiellt bombhot hänger över staden då någon har sett en mystisk kartong (det är vad de sa i radion åtminstone) stå helt ensam i någon spårvagnshållplats.

09.00
På plats för gruppintervjun. 10 personer sitter inne i ett trångt konferensrum och stirrar intresserat mot en välgjord PowerPoint-presentation som kortfattat går igenom jobbet, dess arbetssysslor och om företaget etc.

11.30
Intervjun är över. Vi skriver på en massa papper, signerar det ena och det andra formuläret, får hem några andra formulärer och får veta att vi ska skicka tillbaka en massa andra papper. Besked får vi efter påsk.

12.00
Jag står utanför lägenheten som jag ska på visning på och väntar på mäklaren. Han anländer i en en snygg vaxad Audi-bil. På registreringskylten står det "MÄKLAR'N". Vi går in i lägenheten. Jag blir helt till mig och börjar inse att det här faktiskt kan bli mitt. Allt är så perfekt. Nära till centrum. Bra område. Fin lägenhet. Rymligt och nyrenoverat. Fina rum och fint kök. Vad mer kan man önska sig?

12.10
Jag och fastighetsvärden pratar om läget och vad det är han går efter när han väljer vem som ska få lägenheten. Tydligen så har 7 andra personer blivit erbjudna lägenheten. Fem av dessa av sju hört av sig för visning. Och sen... blir det ren lottning ifall jag får hyresrätten eller inte. Vi håller tummarna!

13.00
Sushi-lunch med Krille. Vi snackar och pratar ut om situationen. Han ser fram emot att jag flyttar till Göteborg. Därefter åker Krille hem till sig. Vi kramar varandra på ett grabbigt vis och slår varandra lite på axeln för att markera detta extra noga. Jag är glad över att jag har en sådan god vän, en barndomsvän om man så vill säga, som honom och det ska bli kul att få bo i samma stad snart.

14.40
Fröken L ringer och jag berättar om min dag. Hon lyckönskar mig med all kraft hon besitter. Jag är så glad över att jag har henne.

15.07
På tåget. 3 timmar resa framför mig. Min själ och tålamod får en mental diarré av tanken att åter igen behöva sitt på tåget från Göteborg till Karlstad.

Karlstad

19.00
Hemma igen i min ostädade och tråkiga lägenhet. Kikar i epostlådan så fort datorn är igång igen. Ser att ännu ett erbjudande på en lägenhet har trillat in. Härligt!

måndag 23 mars 2009

Göteborg

Göteborg. Efter 2 timmar och 40 minuter på tåget så är jag nu äntligen i Göteborg. Sover över hos min gamle vän Krille i hans lilla lägenhet. Imorgon klockan 09.00 blir det intervju hos Casino Cosmopol och därefter lägenhetsvisning vid lunchtiden. Vi håller tummarna...

söndag 22 mars 2009

Fru Fortuna och jag

Tro det eller ej, men jag har faktiskt två erbjudanden på lägenheter. Till skillnad från förra gången då jag blev erbjuden lägger jag inte alltför stora förhoppningar dessa gånger då det uppenbarligen visade att handläggarna ändå redan hade gjort upp om vilka eller vem som ska få lägenheten. Jag lägger allt mitt förtroende på Fru Fortuna den här gången och hoppas på det bästa.

Och när vi ändå pratar om hopp och Fru Fortuna så kan jag även tillägga att jag ska på jobbintervju på tisdag i Casino Cosmopol i Göteborg för jobbet som croupier. Det ska bli intressant. Jag hoppas på det bästa!

fredag 20 mars 2009

Skrivkramp... Bloggkramp!

Varje dag är sig aldrig lik på McDonalds. Och det är där jag spenderar en större del av dagarna nu. Nej, jag gör ingen "Supersize me"-dokumentär och jag är inte heller beroende av maten. Större delen av min inkomst utgörs just nu av jobbet på Donken och jag är faktiskt väldigt tacksam som ändå har något att sysselsätta mig med medan jag väntar på boende och jobb i Göteborg. Medan jag väntar på bättre tider...

Lite dåligt av mig att inte uppdatera bloggen så ofta som jag gärna vill. Jag får skylla på tidsbrist (nja...) eller att jag just nu jobbar så mycket att jag helt enkelt inte orkar sätta mig ner skriva ner mina förvirrade tankar i denna icke-originella blogg.

Jag antar att jag skulle kunna skriva om den stora varslen av lärare i de kommunala skolorna runt om i landet, om den försämrade jobbmarknaden, om Jan Björklund som var på en TV-debatt där han inte verkade bry sig ett skit om oppositionen som hävdade att Janne var alldeles för populistisk och enkelspårig i sin skolpolitik eller Obamas liveframträdande i Jay Leno (Obama är den förste - och troligen inte siste - presidenten att närvara i programmet).

Hm... Jag kan skylla på skrivkramp. Det är alltid ett populärt val av ursäkter. Kanske kan kalla det "bloggkramp" istället? (Och så har ett nytt svenskt ord sett dagens ljus?)

På återseende!

tisdag 17 mars 2009

Min första dag på NS-skolan

Klockan 09.35 på NS-skolan.

Jag stiger in i klassrummet. Eleverna kommer strax därefter.

Eleverna ställer sig vid sina bänkar, bakom sina stolar.

Jag står framför tavlan och väntar på att de ska sitta ner.

Därefter... Händer inte mycket. Några sekunders tystnad. Jag kollar undrande på eleverna och frågar varför de inte sätter sig ner.

"När vi går in i klassrummet ska vi stå bakom bänkarna och hälsa på läraren." säger en av eleverna. Han och flera av de andra stirrar på mig med sina förvirrade ögon.
"Jaha... Varsågoda och sitt då." svarar jag.
Eleverna sätter sig ner, alla på en och samma gång. Det ser nästan ut som om de har tränat in detta i någon Broadway-pjäs. Allt är så skrämmande synkroniserat.

Vi kör igång. Jag berättar lite kort om vad de ska göra och förklarar vad jag har fått för instruktioner från den ordinarie läraren.

Och eleverna påbörjar sitt intensiva studiearbete. Total tystnad råder i klassrummet. Och jag? Jag befinner mig i chock. Aldrig har jag varit med om elever som varit så engagerade och seriösa i sin grundskoleutbildning och aldrig har jag sett elever som varit så skötsamma och ordningssamma. Det var nästan skrämmande och jag var tvungen å kolla efter flera gånger ifall de inte drev med mig eller något.

50 minuter senare tackar jag och eleverna för sig. Alla går ut mot dörren. När jag kommer fram mot ingången ser jag att det hänger en stor lapp på dörren. På den lappen står ett antal särskilda regler som eleverna måste följa. Högst upp på listan läser jag:

- När du kommer in i klassrummet ska du ställa dig bakom din bänk och vänta på att din lärare ska hälsa på dig.

måndag 16 mars 2009

Nämen, där är du ju, John Blunder!

Urgh... Har ni läst mitt förra inlägg så kan ni nog lista ut att jag är tämligen utmattad efter dagens hårda arbete. Men jag klagar inte. På jobbfronten så går allting väldigt bra nu. Jag jobbar konstant i 10 dagar i sträck nu vilket innebär att min personliga finanskris får sig en ordentlig smäll i ansiktet. Det går bra nu, som vår vår folkkäre rappare Petter sjunger i någon av sina låtar.

Imorgon ska jag till en ny skola, vi kallar den NS-skolan, och vikariera i svenska, engelska och franska. Jag måste säga att jag börjar bli ganska van vid det där nu, att undervisa i ämnen som jag inte är särskilt bevandrad i.

Men egentligen handlar det mycket om att få ungdomarna att tro att man vet mycket mer än man faktiskt vet. T.ex. idag hade jag en lång lektion om Shakespeare med en niondeklassare. Vi diskuterade hans betydelse, vad hans kändaste pjäser betyder för eftervärlden och hur tidslösa de är. Det gick faktiskt... oväntat bra, måste jag säga.

Visserligen var jag lika vilsen som en aboriginsk inföding i New York när jag höll i spansklektionerna då jag inte kan ett dugg om det där. Tack och lov för ordböckerna. Gracias, säger man spanska.

Nej, nu ska jag lägga mig. Jag har en känsla av att John Blund redan ligger i sängen och väntar på mig. Vi ska nog ligga sked. Han lär vara stora skeden ikväll.

zZz... zZz...

Var är du John Blund?

Klockan är 04.35 när jag sätter mig framför datorn. Om 4 timmar ska jag vara i N-skolan och vikariera. Dagens ämnen för mig blir engelska, franska, svenska och SO. Men varför är jag uppe så tidigt?

Svaret är ganska enkelt. Hela helgen har jag jobbat natt och hela helgen har jag gått och lagt mig vid denna tid. Jag har med andra vänt upp och ner på min dygnsrytm. Så när jag gick och la mig vid 23-tiden igår så vaknade jag upp vid 01-tiden. Därefter sov jag 3 sköna timmar och nu sitter jag här framför datorn...

Jag känner mig utvilad, men egentligen är det nog något som enbart hjärnan och dess "dygnsklocka" som tror det. Har rullat fram och tillbaka i sängen i över 45 minuter utan att ens ha fått en glimts av John Blund. John Blund på engelska heter förresten Mr. Sandman.

I de gamla sagorna om John Blund så berättades det att när man på väg att somna in, så var detta på grund av att John Blund hade strött magisk sand över ögonen. På tyska heter han der Sandmann. Och antagligen måste de första emigranterna från Tyskland ha fört med sig denna tradition till USA där sagorna sedan ha spritt sig. Beviset till att han faktiskt är "sandmannen", dvs. att han strör sand över ens trötta ögon, kan man lätt finna ifall man gnuggar sig vid ögonen precis innan man vaknat - de så kallade "torkade tårarna" som förekommer lite sporadiskt emellanåt.

Åh, John Blund. Varför har du övergivit mig?

Hm... En annan intressant tanke. Jag undrar om John Blund någonsin sover och om där finns någon ännu mindre som strör sand över hans ögon?

lördag 14 mars 2009

Hört och sett på nattbussen - Del I

I går på nattbussen klockan 03.00 i Karlstad, på väg hem från ett jobbigt pass på Donken.

En lång kille i 20-årsåldern stiger in i bussen med enbart en t-shirt på sig.


"Öh! Kolla vem som tror att det är sommartid just nu!", brölar en kille på bussen och pekar med långfingret mot den stackars frusne unge mannen som precis steg in.
"Äsch, fan va arg jag är. Nån jävel snodde min jacka!" svarar killen i t-shirt och frustar vilt omkring sig. Hans ögon är lika virriga som en höna på väg mot slakthuset och hans ilska är likt en brunstig tjur.
"Va?! Hur då?!" frågar hans kompis nyfiket och tar en stor tugga på sin hamburgare som han uppenbart köpt från Burger King. Lukten av den dåligt dressade hamburgaren sprider sig längs passagerarlinjen.
"Ja, när jag stod i garderoben i Nöjesfabriken så tvekade jag och då trodde inte vakterna att det var min jacka så då slängde de ut mig!" svarar killen i t-shirt och skrattar nonchalant så att andra resenärer på bussen förstår hans nonchalans.
"Hur såg din jacka ut?" fortsätter hans kompis och tar sista tuggan av sin kladdiga burgare.
"Öh... Svart... Brun... Och fickor...." säger killen i t-shirt och stirrar ner i golvet.


Inget slår nattbussen en fredag- eller lördagskväll... Mänskligheten triumferar och hennes intelligenskvot sänktes med ett.

fredag 13 mars 2009

Zaremba - I salute you!

Igår natt satt jag sent in på timmarna och klickade runt i det oändligt stora virtuella nätet. Efter att ha surfat vilset omkring på diverse sidor kom jag tillbaka till min startsida DN.se. Här hittade jag en reportage, skriven av Maciej Zaremba, som handlade om det mångkulturella Sverige, de problem som finns undantryckta i detta land och de många problem och förvirringar som arbetet med den misslyckade(?) integrationen har medfört.

Zaremba, som är född i Polen men kom till Sverige 1969, är journalist och författare och har jobbat hos DN:s kulturredaktion sedan 20 år tillbaka, bjuder oss på ett antal otroligt välskrivna och träffande artiklar om det mångkulturella Sverige.

Zaremba lägger fram flera intressanta noteringar om dagens mångkulturella Sverige, om de problem som verkar hopplösa, om Sverigedemokraternas framgång de senaste åren, om integrationens svårigheter och mycket mer.

Han ställer sig varken på den ena eller den andra sidan utan han resonerar kring problematiken på ett oerhört djupt men samtidigt så enkelt sätt att man varken kan skratta eller gråta åt problemen.

Hittills är fem artiklar publicerade:


Zaremba tog även upp ett problem som många av oss inte tänker på, nämligen svårigheterna för de hårt arbetande SFI-lärarna (svenska för invandrare). SFI-lärarna har ett otroligt lågt stöd hos allmänheten och många lägger skulden på dem för att integrationen i Sverige är så bristfällig på flera håll.

Tänk er detta scenario. En 32-årig SFI lärare, vi kallar honom Karl, har en klass på 25 vuxna elever. Åldrarna skiftar kraftigt hos eleverna då den yngsta är 22 och den äldsta är 54 år. Dessutom består klassen av över 10 olika nationaliteter, varje person har helt olika kulturer gentemot den andre och alla har olika mål och förhoppningar med sina liv.

Tänk er dessutom att Karl måste vara beredd på att där kan slinka in en eller två nya elever var fjärde vecka och dessa personer måste integreras i klassrummet då de behöver "komma ifatt" de andra som redan varit där ett tag.

Så vad göra?

Jag har alltid funnit frågan om integration, invandring och det mångkulturella Sverige som oerhört spännande frågor och det var verkligen länge sedan jag sist blev så pass tagen av en text som denna. Zaremba, som Russel Crowe skrek i filmen Gladiator, "I salute you!"

Några smakprov från en av hans artiklar:

    Nyamko Sabuni menade att ”integrerad” blir man i sitt eget hjärta. När man slutar tänka ”de” och börjar tänka ”vi”. Jag delar den erfarenheten. Alltså borde vi fråga oss om den processen underlättas av vår nobla respekt för mångfald, vars främsta uttryck tycks vara att ständigt påminna folk om att de inte riktigt hör hemma.

    Kanske är det omöjligt att få allt samtidigt: bli både införlivad och sedd i sin egenart. Inget illustrerar det bättre än anekdoten om Akilahs öden. I Sverige, dit han kom först, frågade folk intresserat var han var ifrån, berömde hans svenska och gjorde sitt bästa för att uttala namnet rätt. Han uppskattade det. När han sedan flyttade till USA var det ingen som frågade något och han blev kallad Al. ”Excuse me, my name is Akilah.” ”C’mon Al, you’re American now!” blev svaret, åtföljt av en dunk i ryggen. Akilah (eller Al) har verkligen ett problem. Han anser sig ha rätt till sitt namn. Å andra sidan blev han i Sverige aldrig kallad svensk. Eller dunkad i ryggen.

    Hur visar man respekt för en kvinna som pluggar till vårdare men kommer till lektionerna insvept i heltäckande grå somalisk dräkt? Så här kanske: ”I detta vackra plagg kommer du inte att kunna arbeta på vårdcentralen. Om du alltid måste gå klädd så här är det bäst att du slutar nu.” ”Och se, hon kom tillbaka nästa dag i en rosa schalett och vanliga kläder och verkade mycket nöjd över att ha fått mig att skylla på”, berättar hennes lärare.

onsdag 11 mars 2009

Skolan får vänta...

Jag känner mig väldigt avskärmad och långt ifrån skolans värld just nu. Detta på grund av att där finns så mycket annat som upptar min tid och mina tankar. Hittills jobbar jag enbart på McDonalds och försöker få den vardagliga ekonomin att gå ihop.

Vikariepoolen finns fortfarande där och jag är fortfarande inskriven i den, men mobiltelefonen och epostlådan står tom. På senare tid har jag bara fått en massa brev från vikariepoolen som vill att jag ska skicka fram och tillbaka en massa papper och intyg. Det senaste intyget jag skickade in till dem var ett utdrag från polisregistret.

Trots att jag mer än gärna hade stått i klassrummet och undervisat så får jag nöja mig med att jag ändå har ett ganska schysst jobb hos McDonalds. Trevliga medarbetare, ganska bra arbetsmiljö och många timmar ifall man är beredd på att plocka de timmar som blir tillgängliga.

Och nu när vi ändå pratar jobb. Idag har jag fått jag brev från Cosmopol Casino i Göteborg angående ett jobb som croupier. Är inkallad för intervju 24 mars. Det ska bli spännande! Jag har ju jobbat som croupier i ett år tidigare och jag tror nog jag har ganska goda chanser för att få jobbet!


Så när kommer jag jobba i skolan igen? Ja, antagligen så fort jag flyttat till Göteborg och hittat ett stabilt boende. Där lär det finnas betydligt fler och större möjligheter för jobb inom skolan. Tills dess är jag beredd på att försörja mig på andra vis. Skolan får vänta...

måndag 9 mars 2009

Dagens tanke

En märklig tanke slog mig idag... Har du någonsin sett eller träffat en kvinnlig pizzabagare?

Tillbaks på ruta ett...

Idag fick jag samtal från ett jobb som jag hade sökt i Göteborg. Jobbet var som ungdomsledare åt fyra killar i åldrarna 14-15. Det speciella med detta jobb var att dessa fyra killar var från Stockholm och att de alla var skådespelare. Skulle jag få jobbet så skulle jag jobba på halvtid, ha ganska flexibla arbetstider och agera personlig assistent och privatlärare för dessa killar.

Tjänsten var kortvarig och skulle innefatta ungefär 1½ månads arbete. Dessutom var intervjun redan imorgon vilket innebar ännu en jobbig tågresa ner till Göteborg. Men jobbet lät intressant och jag såg nästan fram emot intervjun.

Samtidigt skulle jag få ett samtal under veckan där jag skulle få besked ifall jag skulle få ett andrahandskontrakt på en lägenhet eller inte. Mycket låg nu på spel och jag kände åter igen att jag var på väg någonstans.

Men nej. Jag fick inte lägenheten. Och då blev jag tvungen att tacka nej till jobbet också. Och som Patrik Isaksson en gång sjöng.

Tillbaks till ruta ett...

lördag 7 mars 2009

En lärare bör ju leva som han lär ut

Jag fortsätter sökandet efter ett värdigt boende i Göteborg. Även om det väldigt ofta känns hopplöst så får man aldrig ge upp.

    Man har inte förlorat förrän man har gett upp.

Det brukar jag alltid säga till mina elever i karaten. En person - speciellt en lärare - måste ju leva som han lär ut. Inte sant?

Nu tar vi nya tag och blickar mot möjligheterna istället för hindren!

fredag 6 mars 2009

Bättre lycka nästa gång...

Nehej... Kontraktet gick till någon annan sökande. Jag tror han fick den helt enkelt för att han hade stått i kö ett halvår längre än jag.

    Hej Frilansande pedagogen,

    För några dagar sedan fick du erbjudande om en lägenhet.

    Vi måste tyvärr meddela att lägenheten har hyrts ut till en annan kund.

    Du är välkommen att söka igen.

    Göteborg 2009-03-06

    Med vänliga hälsningar
    Familjebostäder i Göteborg AB
    031-7316700

Jag är inte särskilt arg eller besviken över att jag inte fick lägenheten. Jag är mer irriterad över att jag var tvungen å åka hela vägen ner till Göteborg för att gå på en sju minuter lång visning och därefter direkt få beskedet att jag inte fick lägenheten. Jag fick inte ens träffa handläggaren. Det måste ju ändå betyda att han redan hade bestämt sig vem som skulle få lägenheten?

Vad är det folk brukar säga vid sådana här situationer...? Just det. Bättre lycka nästa gång...

torsdag 5 mars 2009

7 minuter

Idag har jag varit på lägenhetsvisning i Göteborg. Det var min första lägenhetsvisning någonsin och jag visste inte riktigt vad som väntade. Väl på plats visade det sig att endast två sökanden (kan snabbt även tillägga att sex personer hade tackat ja till lägenheten) hade besvärat sig att närvara på visningen, jag och någon medelålders man från Kristianstad.

Bovärden anlände några minuter för sent. Vi steg in i bostaden. Tog några varv runt i lägenheten. Konstaterade ett par saker. Pekade på toaletten. Stampade i vardagsrummet. Pillade på väggen. Kollade ut genom fönstren. Skrev på ett papper. Och så gick vi ut ur lägenheten.

Hela proceduren varade i 7 minuter.

Resan till Göteborg tog 3 timmar. Och 3 timmar tillbaka till Karlstad. Jag hade tagit lägenheten oavsett om jag hade sett den eller inte. Men enligt bovärden så prioriteras de personer som gör sig besväret och tar sig tiden att närvara på visningen. Vi var två personer på visningen. Innebär detta att jag har 50% chans till lägenheten?

Imorgon eller på måndag kommer jag att få besked ifall jag fått lägenheten eller inte. Vi håller tummarna!

tisdag 3 mars 2009

"Varför ska vi göra det här?"


Jag har tränat (Shotokan) Karate i över 10 år. Under de tre senaste åren har jag undervisat och instruerat i kampsporten. De elever jag lär ut till är främst barn från 7-12 års ålder. Det är faktiskt en väldigt spännande ålder och det är fantastiskt kul och utmanande att lära ut - speciellt i en sådan ovanlig sport som karate.

Jag är stolt över mina elever i karaten och jag tycker de alla kämpar på bra. De är duktiga, lyhörda, disciplinerade och väldigt livlig. Karaten är inte som vilken sport som helst. Det är även en livsstil, en tradition, en kultur. Och jag försöker föra över detta tankesätt till mina unga elever.

Igår när jag höll ett pass för de yngsta barnen (jag har en grupp på 16 barn, fyra av dem är 7-8 år gamla) så tränade vi på olika karateställningar och hur man bibehåller den mest stabila och starkaste ställningen. Det var tufft och det var mycket statisk träning. Det syntes på de fyra att de inte tyckte att detta var särskilt kul.

Och plötsligt från ingenstans så räcker en av dessa fyra, Ellen, upp handen.

"Varför ska vi göra det här?" säger Ellen uppgivet och suckar. Det syns på henne att hon tycker att den övning vi gör är tråkig och jobbig. Hon vill hellre träna slag och sparkar.
"Vi gör denna övning för att du ska få bättre ställning, starkare ben och bättre teknik." svarar jag.

Och plötsligt händer nånting. Det syns i ögonen på henne och hon börjar ta i betydligt mer. Ellen såg nu en mening, ett syfte, med träningen. Och först när hon förstod varför hon gjorde det hon skulle göra, kunde hon göra det bättre och helhjärtat.

Jag kan inte låta bli att relatera detta till skolans värld, där barn och ungdomar varje dag tvingas göra saker de inte ser något syfte eller användning för.

  • "Varför gör vi det här?"
  • "Jag kommer inte ha någon nytta av detta!"
  • "Detta känns helt onödigt för mig."

Vissa lärare blir irriterade eller förnärmade när de hör sådana här frågor. Inte jag. Jag blir glad och jag blir underhållen. För då visar de ändå att de är aktivt medvetna om vad som händer i sin omgivning, att de ifrågasätter sin utbildning och att de vill se ett syfte med den. Det är varje unges rättighet att få veta syftet med varje moment av sin utbildning.

Precis som Ellen har rätt att veta varför hon ska träna på sin ställning istället för slag och sparkar.

måndag 2 mars 2009

Ännu en bitchslap från Moder Natur

Jahapp, alla de vårtecken som jag tyckte mig se häromdagen visade sig visst vara en bluff. Moder Natur har åter igen bitchslappat det svenska folket. Hon bestämde sig för att kasta iväg en stor snöstorm till över hela Värmland och ännu en gång lägga det vita kalla täcket över landskapet.

"Nehe, du! Inte än, liiiiiite mer vinter får det bli." skrek Moder Natur när hon vaknade i morse på väg till sitt jobb.

Jag börjar faktiskt bli ganska trött på vintern med kylan, slasken och all mörker. Nu väntar jag på våren. Våren känns bättre. Det känns som om man går i nerförsbacke då, tycker jag. Dagarna blir längre, det blir ett mildare klimat och den växande grönskan präglar naturen.

Förutom att vara sur på Moder Natur har jag idag varit ganska produktiv. Jag har skickat in anställningsavtalet till kommunens vikariepool, jag har skickat in registerkontrollen för anställning (alla som jobbar inom skolverksamheten, dagis, barnomsorg och liknande är enligt lag skyldiga att uppvisa utdrag från belastningsregistret) till polisen och jag har städat i lägenheten.

Nu väntar jag mest på att få gå på lägenhetsvisningen på torsdag. Vi håller tummarna!

söndag 1 mars 2009

Jodå, jag lever!

Såååå... var man äntligen hemma hos sig själv igen. Ifall ni har undrat varför jag har varit så snål med inlägg de senaste dagarna så är det helt enkelt för att jag har varit iväg. Tillsammans med Fröken L och hennes familj har vi besökt hennes moster som bor någonstans bland Smålands skogar.

Det var trevligt och det var stillsamt.

Men nu är jag tillbaka i vardagen och det är en del saker som måste tas itu med. Jag måste fixa lite grejer inför lägenhetsvisningen på torsdag i Göteborg. Visningen börjar klockan 10.00 på plats vilket innebär att jag måste åka dit dagen innan och övernatta hos någon av mina goda bekantskaper.

Åtta personer har blivit inbjudna till visningen och om nu alla ska få en chans till hyresrätten så måste jag på något vis sticka ut. Därför kommer jag att höra runt lite och se ifall där finns något jag kan göra för att öka mina chanser till lägenheten. Jag kanske kan erbjuda mig att betala tre månaders hyra i förväg? Eller kanske fixa något rekommendationsbrev från något jobb eller arbetsgivare? Eller varför inte gå dit i en dyr skräddarsydd kostym, snygga skor och flottig slips och bärande en läderportfölj vid sidan och därmed ge intrycket av att jag är väldigt rik och framgångsrik?

Jag måste även fortsätta mitt intensiva jobbsökande och jag måste eventuellt börja förbereda mig för en flytt. Gamla kursböcker ska skickas in till Campus-bokhandeln och gamla möbler från min nuvarande lägenhet skall eventuellt säljas, ges bort eller säljas.

Hoppas ni har haft en lika trevlig helg som jag. Ciao!