torsdag 30 december 2010

Min alldeles egna nyårskrönika

Snart är det slut. På det här året. Och 2011 nalkas. Det kommer att kännas... precis som vanligt den 1 januari - bortsett från att man måste vända blad på kalendern och vänja sig vid att skriva år "11" istället för "10" som man har gjort hela året.

Jag tänkte först inte blogga något de här dagarna eftersom jag ändå inte har funnit något motivation eller något att skriva om. Jag hade inte heller för avsikt att summera året i bloggen (som många andra bloggare gör) med den enkla motiveringen att jag inte orkade.

Men nu jag orkar visst. Så här kommer den. Min summering av 2010!


Årets vändpunkt:
- 1 augusti. Den dag då min heltidsanställning hos Casino Cosmopol upphörde. Hädanefter bestämde jag mig för att börja jobba i skolorna igen.

Årets höjdpunkt:
- Rent karriärmässigt och jobbmässigt kom årets höjdpunkt när jag fick ett längre vikariat på Squashskolan.

Årets lågpunkt (kan man säga så?):
- Tröttheten som jag led av under hela våren och sommaren när jag jobbade på Casino Cosmopol.

Årets upplevelse:
- Fick jag och fröken L när vi reste runt i Vietnam, Hong Kong och Macau! Oförglömligt, roligt och fantastiskt spännande.

Årets chock:
- I mitten av december ringde telefonen och på andra sidan luren berättade kvinnan att jag var erbjuden en lägenhet i Hjällbo. Problemet var att vi skulle ta över kontraktet redan om 2½ veckor!

Årets bästa film:
- Hm... Svår kategori det här. Man har ju sett så många det här året. Men den första film som kommer upp i huvudet är "District 9". Min motivering: En sjuhelvetes jäkla cool film med grymma effekter, intressant story och bra skådespelare. En oväntat bra rulle! Bubblare i denna kategori är "Inception".


Årets sämsta film:
- Helt klart den nya Robin Hood-filmen med Russel Crowe och Ridley Scott som regissör. Hur kunde de misslyckas så katastrofalt med denna film?


Årets bok:
- Det råder ingen tvekan om årets bästa bok. För att vara mer exakt så är det faktiskt fem böcker, alla skrivna av Lian Hearn. Jag tänker förstås på hans romanserie "Sagan om klanen Otori" som bestod av totalt fem fantastiska böcker!


Årets köp:
- Jovisst. Årets köp blev förstås min sprillans nya dator som jag köpte på Dustinhome och som några kompisar hjälpte till att montera ihop!

Årets spel:
- Starcraft II. Jag älskar att spela datorspel och jag älskar att spela strategispel. Det har jag gjort sen jag gick i grundskolan. Det här spelet, som är uppföljare till klassikern Starcraft (och Brood War) är helt klart det bästa som jag har spelat på länge.

Årets TV-serie:
- Svår kategori här också. Jag har sett på väldigt mycket tv-serier i år. Men jag har förstås en klar favorit här som jag alltid följer: Dexter. Jag har följt serien i ett par år nu och jag har till och med läst böckerna. Bubblare på den här kategorin är Spartacus: Blood and Sand.


Årets pedagogiska uppenbarelse:
- Jag är tydligen väldigt duktig på att berätta sagor och historier. Det är en ovärderlig konst och verktyg i undervisningen har jag märkt. Nästkommande året ska jag fortsätta läsa på en massa sagor så att jag har en hel bank med sagor och berättelser!

Det var allt jag kom på för det här året. Tack för i år och god fortsättning allihopa!

/Frilansande Pedagogen

torsdag 23 december 2010

Hm... Arbetslös?

Det är gött å vara ledig.

Problemet är bara den att jag faktiskt inte är ledig. Nej, jag är faktiskt arbetslös nu när jag tänker på det.

Min 80%-tjänst hos Squashskolan slutade ju samma dag som julavslutningen var genomförd.

Min 20%-tjänst hos Kiwiskolan har jag sagt upp eftersom jag börjar min heltidstjänst i Guavaskolan först på januari.

Visserligen kan jag trösta mig med mitt extrajobb hos casinot. Ett jobb som jag alltid våndas över när jag vet att jag måste infinna med dig för att dryga ut ekonomin lite. Ett jobb som jag inte lär besöka nu under mellandagarna innan nyåret...

Men jag är fan arbetslös nu. Jag kom att tänka på det först nu när jag såg mina tunna lönerapporter. Det är klart att skolorna inte betalar för mig under jullovet. Det är klart att min lön halveras eftersom jag faktiskt slutade jobba 17 december.

Hm... Nu blev det inte lika gött å vara ledig längre...

Bild på arbetslösa som söker jobb i New York, 1971.

onsdag 22 december 2010

En successiv ökning av julstressen...

Folk brukar ju gnälla på att julen är väldigt stressig, att den är full av förpliktelser, uppgifter och saker som man "måste" göra.

Jag firar egentligen inte jul - och har aldrig gjort så - förrän de senaste 2-3 åren. Och för varje år som går så känns det som om min julstress successivt ökar. Det har varit en hel del å göra de här dagarna. Men nu känns det som om om jag äntligen ser ljuset vid tunnelns slut.

Julklapparna är inhandlade, kontraktet är påskrivet för den nya lägenheten samtidigt som jag har sagt upp min nuvarande, jag och fröken L har lätt påbörjat flytten med att skaffa fram kartonger, jobbens julmiddagar är klara och skolan har nu äntligen jullov.

I förrgår ringde telefonen. Det är nu bekräftat. För lärarna börjar skolterminen 10 januari. Eleverna ska infinna sig i klassrummen 13 januari. Och jag ska sitta i Kiwiskolans expedition 10 januari och skriva på papper, prata lite om tjänsten och planera för HELA vårterminen. Heltidstjänsten står och väntar!

fredag 17 december 2010

Så var det bestämt!

Julavslutning. Samling i klassrummet 8.00. Dansa runt granen i skolans lilla gymnastiksal 8.30. Tipsrunda runt skolan 9.15. Julkort som delas ut 9.30. Mys och pys i klassrummet, äta pepparkakor, dricka lite julmust, mumsa på godis och dela ut julkort och julkort sista tiden.

Vilken mysig och vilken härlig dag! Och vilket underbart avslut på en fantastisk vikariat och äventyr. Eleverna hade skrivit en massa brev till mig som de idag på sista timmen läste upp - en efter en. Och det var väldigt fint. Jag blev faktiskt oerhört rörd, glad och smickrad över alla deras varma ord. Det värmer mer än en Canadian Goose-jacka!

På eftermiddagen blev det överflödigt julbord i matsalen för hela Squashskolan och Guavaskolan. Det är ju två skolor som ligger väldigt nära varandra och som oftast samarbetar med varandra. Jag har ätit tre julbord den här veckan och jag måste säga att detta julbord - i Bamba - var definitivt det godaste julbordet jag har ätit i år.

Det var förstås inte maten som gjorde att det smakade bättre. Det var snarare sällskapet, stämningen och gemenskapen hos skolpersonalen som gjorde att allting kändes så härligt och genuint.

Idag under veckan har jag stått inför ett vägskäl:

1. Kiwiskolan, friskolan, erbjöd sig utöka min nuvarande tjänst på 20% till 40%. Den utökade tjänsten innebär att jag kommer att jobba som idrottslärare på tisdagar och även elevresurs på eftermiddagarna samma dag samt att jag behåller min nuvarande tjänst som klassföreståndare på onsdagar.

2. Guavaskolan, grannskolan till Squashskolan, erbjöd mig för bara någon timma sedan - under julbordet - en heltidstjänst för årskurs 4-5.

För tre timmar sedan satt jag hemma och undrade över vad jag skulle välja. Men först när jag satt på Guavskolans matsal visste jag vad jag ville.

Jag vill jobba kvar i Bergsjön och jag vill ha en heltidstjänst - även om det innebär att jag ska jobba med de mindre barnen. Så nu till våren väntar två nya klasser, många nya äventyr och en heltidstjänst! Jag längtar redan!

God jul på er alla där ute!

/Frilansande pedagogen

måndag 13 december 2010

Första dagen på sista skolveckan (innan jullovet)

Luciauppträdande idag i skolans matsal på morgonen. Kören var amatörmässigt duktiga, medelmåttiga och nervösa. Sångrösterna brast vid flera tillfällen och alla luciadeltagande eleverna kunde inte sina sångtexter fullt ut.

Det var med andra ord ett typiskt luciatåg som vi varje år får se i någon av landets alla skolor.


Idag är också första dagen på sista veckan innan jullovet träder in. Det blir en ganska lugn vecka. Istället för att planera en massa lektioner så går större delen av tiden åt till att skriva en massa utvärderingar, fylla i diverse formulärer, göra olika bedömningar och sitta i konferens och möten.

Och på tal om utvärderingar så gör nu min lärarpadawan sina sista två dagar. Imorgon förväntas jag fylla i hennes närvaroblankett och skriva ett skriftligt omdöme om hennes VFU, hur hon har uppträtt sig, hur hon har jobbat osv.

Annars så känner jag nu, sista veckan, att luften i stort sett har gått ur mig. Jag orkar inte riktigt köra igång något nytt samtidigt som det är många saker som kommer upp under veckan såsom julspel, julpyssel och annat. Jag känner också en otrolig stress, rent privat. Julklapparna måste inhandlas samtidigt som jag och fröken L förbereder flytt. Vi har nämligen fått ett erbjudande på en lägenhet i Hjällbo, ännu en av Göteborgs "dåliga" stadsdelar. (Och anledningen till att folk tycker att den är dålig är för att den är bebodd av många färgade människor. Många färgade människor = dåligt område).

Men jag och fröken L är förväntansfulla. Det känns kul att flytta, speciellt nu när vi flyttar till något lite större och till ett område som är lite närmre centrum (14 minuter med spårvagnen!).

God jul!

onsdag 8 december 2010

Och pedagogiska djävulen släckte drömmarna...

"Tyvärr. Jag tar tillbaka den tjänst som jag igår ringde dig om."

Så enkelt och så snabbt släcktes mina drömmar. Läraren som jag skulle vikariera för hade nu "friskförklarats" av hennes läkare och psykologer. Hon kan alltså jobba nu till vårterminen och därför behövs ingen vikarie i hennes ställe.

Tjänsten som SO-lärare, år 7-9, heltid, var därmed borta igen. Bortblåst. Drömmen om en tjänst som passar mig perfekt är därmed åter igen blott en dröm.

Suck.

måndag 6 december 2010

Pedagogiska guden har besvarat mina böner!

"Du har. ETT. Nytt meddelande. Togs emot. Idag. 13.27" berättade den opersonliga kvinnorösten för TELE2 mobilsvar.

Jag lyssnade på samtalet och det lydde ungefär så här:

"Hej. Mitt namn är Minerva och jag är rektor på Apelsinskolan. Du har svarat på en jobbannons hos oss. Det gällde en heltidstjänst i SO, år 7-9, som börjar nu på våren. Jag ringer dig senare när du är tillgänglig. Tack. Hej."

Jag visste exakt vilken tjänst hon pratade om och jag visste exakt vilken skola hon pratade om. Faktum är den att jag faktiskt skrev om denna tjänst för ungefär två veckor sedan. Här bad jag till den pedagogiska guden att uppfylla min önskan om att få denna chans och det ser ut nu som om mina böner äntligen har besvarats.

Jag ringde tillbaka efter lektionen när jag åter var tillgänglig men då hade rektorn redan gått för dagen. Imorgon ska jag göra ett nytt försök och då får vi se vad ödet har att ge mig.

Det är med stor iver som jag väntar på beskedet från denne rektor. Får jag en intervju så skulle det vara kanon!

fredag 3 december 2010

Fredagsslipsen sprider sig!

Det sprider sig... Fredagsslipsen är nu officiellt etablerad i Squashskolan! Jag har ju under mer än 10 veckor envisats med att bära slips varje fredag på Squashskolan där jag numera jobbar. Och jag har mött många positiva reaktioner från samtliga lärare - och även elever - som jag har haft nöjet att lära känna.

Idag. På morgonen. Kaffelukten spred sig i personalrummet. Stearinljusen brann försiktigt på borden. Så ser jag: Tre manliga lärare med skjorta - och slips! De hälsar på mig glatt och vi skakar hand som om vi tillhörde någon studentförening av något slag.

"Det här med fredagsslipsen är ju en sådan fantastisk idé att vi bestämde oss för att försöka göra det till en tradition!" sa Akilles - en av de mer erfarna lärarna i byggnaden.
"Du ser vad som händer när man får in lite nytt blod i skolan!" fortsatt slöjdläraren Herkules och klappar mig på axeln.
"Vi gör det här för att hedra dig, Frilansande pedagogen, och vi gör det här för att vi tycker att det är en jäkla rolig grej!" sa sedan Odysseus.

Jag kunde inget annat göra än att slänga fram ett stort leende och uppskatta denna härliga gest. De andra lärarna - kvinnliga såväl som manliga - uppskattade detta oerhört mycket och jag kände från flera håll att de tyckte att det var en bra idé. Förhoppningsvis sprider det sig ännu mer och snart får vi se ännu fler manliga lärare gå runt med fredagsslipsar!


Jag och Ingefära (den andra läraren som jag jobbar med) har under veckan varit bekymrad över hur situationen i klassen är, hur högljudda och jobbiga eleverna har blivit, att vi nu äntligen bestämde oss för att ta tag i situationen. Så igår på eftermiddagen ringde jag runt till en massa föräldrar och pratade med dem om klassen, mitt arbete, enskilda elever och om den rådande situationen i klassrummet.

Till min förvåning och glädje så bemöttes jag av väldigt mycket respekt och beröm där föräldrarna berättade att de var väldigt nöjda med mitt arbete, att de tyckte att vi gjorde ett bra jobb och att de genast skulle prata med sina barn så att vi kunde få en bättre stämning i klassen.

På morgonen passade även jag och min lärarpadawan med att arrangera om lite i klassrummet och elevernas platser. Jag tror det blev lite bättre balans i klassrummet och jag tycker att det blev betydligt bättre.

Och idag kom äntligen min nya dator som jag har beställt på nätet. I helgen bjuder jag över några av mina gamla polare så sätter vi ihop datorn. Ikväll jobbar på casinot i ett par timmar och därefter väntar helgen då jag ska jaga lite julklappar!

Trevlig helg på er!

onsdag 1 december 2010

Ödet står och trampar i kylan

Igår var jag på min första klasskonferens. På en klasskonferens så går man igenom sin klass, man pratar om varje enskild elev och man redogör för hur det går i klassen, vilka som hankar efter, vilka orosmoment som finns, hur man ska förbättra situationen för de svagare eleverna osv. I mötet satt jag, rektorn, kuratorn, två specialpedagoger, skolsystern och den andra läraren Ingefära som jag jobbar tillsammans med.

Eftersom jag under de senaste 7 veckorna har varit klassföreståndare för klass 4a var det därför naturligt att det var jag som skulle säga första orden om varje enskild elev, vilka jag såg befinna sig i riskzonen och vilka elever jag ansåg att vi skulle lägga extra uppmärksamhet på. Det var rätt mycket som kom fram under mötet och det var en hel del viktiga saker som togs upp.

I efterhand måste jag säga att det gick bra och att jag var väldigt nöjd med hur engagerade och intresserade samtliga deltagande var och hur mycket koll vi egentligen hade på de flesta elever. Det glädjer mig att där finns många starka och varma krafter i skolans värld och det är för mig en stor ära och nöje att jobba med sådana engagerade människor.


Nu när slutet börjar närma sig, knappt 3 veckor kvar, så har jag förstås börjat reflektera och tänka igenom hur vårterminen kan tänkas se ut. Följande alternativ står och trampar i vinterkylan medan jag väntar på att ödet tar sitt språng.

    1. Jag kommer att få napp på någon av de tjänster som jag har sökt i andra skolor. Drömmen vore förstås ifall jag faktiskt fick de tjänster som jag har sökt och som jag har full behörighet, kompetens och erfarenhet av. (Minst troliga alternativ)

    2. Jag kommer att få en heltidstjänst på Guavaskolan som varar hela vårterminen (som jag skrev om tidigare). (Ganska så troligt alternativ)

    3. Jag kommer att börja frilansa igen och därmed börja vikariera runtom i Göteborgs många olika skolor. Det blir hektiskt, det blir kortvarigt och det blir mycket hoppande hit och dit. (Väldigt troligt alternativ.)

måndag 29 november 2010

Tänk om...

Idag hade jag en wing(wo)man vid min sida i klassrummet. Denna wingman var förstås min lärarpadawan. Vi kan kalla henne Minerva.

Minerva är inne på sitt sin sista termin och kommer att examineras redan nu i januari. Hon har alltså inte långt kvar. Jag uppfattade Minerva som en väldigt trygg, trevlig och självsäker person. Det kommer gå bra för henne, tror jag.

Men det är inte om henne jag tänkte att dagens inlägg ska handla om. Nej, jag tänkte snarare prata om hur skönt och mindre belastande var att ha henne med mig i klassrummet - även om jag kände en viss press över att ha en lärarstuderande i klassrummet som observerade och betraktade min undervisning och sätt att arbeta.


En tanke som slog mig idag:

Tänk om man storsatsade (och då menar jag verkligen storsatsa så det nästan blir löjligt) på den kommunala skolan att man i varje klass hade minst två verksamma lärare i lektionerna och att elevantalet inte fick överstiga ett viss antal; säg... 15 elever per klass! De elever med särskilda behov i klasserna ska få en elevassistent som hjälper dem att komma igång, hänga med i undervisningen och stödja i arbetet. Resurser skall även läggas på skolornas upprustning, bättre skolmat, mer personal och en tydlig modernisering av pedagogiska hjälpmedel (som läroböcker, läromedel, smartboard osv). Tänk vilka fantastiska medborgare och människor vi skulle kunna lyckas forma för framtiden...

Tänk om...

söndag 28 november 2010

Ännu en ny skolvecka på ingång...

Imorgon väntar ännu en skolvecka. Och det blir ingen vanlig start på veckan eftersom jag får besök av en lärarkandidat. Lite småängslig och nervös kan jag inte låta bli att känna då det känns som om jag kommer att bli bedömd och observerad... för det var ju det jag själv gjorde när jag vara lärarstuderande och besökte andra verksamma lärare.

Min lärarkandidat - som jag härmed skall kalla min lärarpadawan - skall vara hos mig i över 2½ veckor och förmodligen har hon någon/några uppgifter från lärarhögskolan som hon förväntas genomföra.

Det får gå som det går. Nu ska jag småplanera lite lätt inför morgondagen och veckan.

Ha en fortsatt skön söndagskväll.

lördag 27 november 2010

Brr...

Iskallt!

torsdag 25 november 2010

Ur askan skall nytt liv åter blomma...

Idag har varit en ganska så spännande, rolig och intensiv dag. Idag har vi nämligen varit på Universeum. Universeum är ett väldigt populärt ställe för barn (och vuxna) att besöka då det innehåller väldigt mycket som är både roligt och lärorikt.

Och visst var det en jäkla massa jobb att hålla i ordning på ungarna och att inte låta dem bli överexalterade av alla intryck som fanns på universeum. Men det var absolut värt det då jag riktigt njuter av att se när barn bara springer runt likt vilda hundvalpar som förundras över världens biologiska mångfald och hur allting hänger ihop.

(Denna bild togs bland akvariet)

På eftermiddagen väntade konferens - som blev inställt. Det gav mig en massa tid till att planera och förbereda de kommande veckorna. Idag är också den dag då det har gått mer än 7 veckor på detta vikariat. Det kommer kännas lite vemodigt att lämna skolan, personalen och eleverna...

Men ur askan skall nytt liv åter blomma. Och med nytt liv så menar jag förstås en ny tjänst som kanske blir tillgänglig till våren. Den biträdande rektorn kom fram till mig på kvällen och frågade mig om jag kanske var intresserad av en heltidstjänst på Guavaskolan, en skola som befinner sig bara 5 minuter ifrån Squashskolan. Tjänsten innebär att jag jobbar som klassföreståndare för en klass i årskurs 5. Jag svarade givetvis ja.

Sedan får vi se... Egentligen är jag mer intresserad av att jag jobba med eleverna i högstadiet. Men man kan ju inte alltid få det man vill ha. Samt att man tager vad man haver...

tisdag 23 november 2010

Pedagogiska guden... Jag ber dig!

I en halvtimma har jag suttit och klickat runt på arbetsförmedlingen.se. Det känns som om det var ett år sedan jag var där inne och sökte desperat efter något jobb. Att jag hamnade på arbetsförmedlingen var förstås bara en enda slump då jag under de månaderna har försökt undvika denna myndighet så mycket som möjligt.

Det är aldrig kul att vara hos arbetsförmedlingen - vare sig du är i någon av deras tråkiga lokaler eller ifall du befinner dig där virtuellt. Men nu satt jag där... Och stirrade på en tjänst som skulle passa mig helt perfekt. Som bollen i handsken. Som fisken i vattnet. Som katten på gröten. Som seglaren på båten. Pricken på i:et.

    ARBETSUPPGIFTER
    Undervisa i historia, samhällskunskap, geografi och religionskunskap i år 8 och 9. Mentor för ca 15 elever i år 8.
    Undervisa i SET (livskunskap).


    KVALIFIKATIONER

    Behörig lärare i ovanstående ämnen.
    Vi söker en stabil och trygg person som kan skapa goda relationer med arbetslag, elever och föräldrar. Vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet. Erfarenhet av att arbeta med tonåringar.


Jag sitter och dreglar rent mentalt på denna tjänst. Fy fan vad jag vill ha denna tjänst. Den passar mig perfekt. Jag tycker jag uppfyller alla deras krav och jag anser mig vara en grymt bra lärare samtidigt som jag har ett genuint intresse för undervisning, barn och ungdomar. Och lite positiv kan jag inte låta bli att vara då jag nu ÄNTLIGEN kan sätta en (duktig) rektor som min referens och att jag nu ÄNTLIGEN har dokumenterad erfarenhet i flera skolor.

Om det finns någon pedagogisk gud... se då till att jag får denna tjänst!

måndag 22 november 2010

En synlig förändring...

Under dagens gång har jag märkt att en särskild elev - låt oss kalla honom Artemis - vid flera tillfällen har gått fram till tavlan för att han inte ser så bra där ifrån han sitter. Han har vid många tidpunkter klagat på att jag skriver otydligt eller att jag skriver alldeles för smått (även om jag inte tycker att jag skriver för smått eller otydligt).

Vid slutet av dagen så förstod jag var det rörde sig om: Artemis har ett synfel. Han behöver glasögon. Jag tog upp denna sak med honom privat efter att skolan hade slutat. Jag kallade honom till mitt kontor och jag frågade honom rakt och ärligt om han upplevde att han hade dålig syn. Givetvis så nekade han till detta så jag lät göra några enkla optiska undersökningar där jag bad honom läsa några bokstäver från vissa avstånd.

Och visst var det tydligt att han hade ett synfel. Om Artemis ska kunna hänga med i skolan så kommer han att behöva glasögon och jag berättade denna fruktansvärda sanning. Eftersom jag själv har haft glasögon (även om jag under 90% av min tid använder linser) så kunde jag givetvis relatera till denna unge pojke. Jag fick själv glasögon när jag var runt 13 och jag minns själv att det var en oerhört jobbig förändring.


Det var självklart inte lätt för Artemis när jag berättade för honom om att han behövde glasögon... Han började gråta och det syntes på honom att han var djupt besviken över detta. Artemis är en oerhört känslig person, han är ärlig och han är kärleksfull. Dessutom är han en sann romantiker (mitt påstående är förstås relativt!). Artemis blir nämligen förälskad i någon i klassen varje vecka och det syns på honom vilka flickor i klassen han gillar. Vid flera tillfällen har han dessutom frågat mig om tips om hur man ska göra för att få flickor att gilla en.

Så nu skulle världen rasa samman för stackars Artemis. Han kommer få glasögon. Han kommer bli ful. Inga flickor kommer att vilja ha Artemis på grund av hans glasögon. Detta är förstås vad han trodde. I över 10 minuter pratade vi och jag försökte att trösta honom så gott jag kunde men jag kände och såg att han högst ogillade denna förändring...

Jag vet exakt hur det känns Artemis och jag förstår din vånda och oro. Men jag lovar dig. Du kommer att trivas i dem och du kommer att inse att det inte är så illa med glasögon.

lördag 20 november 2010

Min första lärarpersonalfest

Igår kväll var jag på min första lärarpersonalfest någonsin. Festen arrangerades av och för personalen i Squashskolan.

Jag kom dit ganska punktligt och steg in i den inhyrda lokalen där jag möttes av glada och festsugna människor. Människor som på den vardagliga dagtiden var lärare, ungdomsledare och skolpersonal förvandlades under denna kväll till supersociala, avslappnade och frisinnade partyprissar.

Visst var det lite stelt och nervöst i början hos samtliga deltagande och visst kändes det lite konstigt. Men detta förändrades i takt med att rusdryckerna sakta men säkert tog sitt naturliga grepp hos samtliga deltagande. Jag själv har gått över till den nykteristiska skaran (och denna skara tillhör jag i endast ett år som ett socialt och personligt experiment) vilket gjorde att jag lättare kunde uppleva och observera tillställningen.

I början av kvällen så visste jag inte riktigt vilka jag skulle mingla med så därför stod jag under de första 10 minuterna och bara slängde i mig salta pinnar, cashewnötter och andra tilltugg som bjöds samtidigt som jag låtsades vara helt oberörd av att inte ha någon att prata med riktigt. (Jag vet, det är tragikomiskt på många sätt och vis.) Efter ett tag slog det mig att det nästan kändes som att gå på någon sorts klassfest - en klassfest där majoriteten bestod av lärare.

När alla gäster hade anlänt så bjöds det på god mat, lite dricka och folk började lättare prata med varandra. Jag hamnade i samma sällskap som rektorn - hon som från början hade anställt mig. Och tro det eller ej, men det var faktiskt väldigt trevligt och underhållande. Det slog mig fort att detta var en väldigt erfaren, omtänksam och altruistisk människa som tog sitt yrke och jobb på stort allvar. Därefter blev det lite lekar, frågesport och senare på kvällen fick de som var sugna (eller tillräckligt onyktra) dansa eller bara mingla runt med sällskap av mörker och alkohol.

Jag tänker inte redogöra för det som senare skedde under festen, vad som sades eller vad som gjordes. Däremot vill jag säga att detta var en riktigt skön och trevlig personalfest som jag aldrig kommer att glömma.

Och man glömmer ju aldrig sin första.

(Kommentar till bilden: Nja... Så såg det ju inte riktigt ut!)

torsdag 18 november 2010

Fredagsslips och fredagsångest!

Imorgon är det fredag. Då betyder det två saker.

    1. Slipsen knuts och Frilansande pedagogen glider omkring på skolan och ser lite snyggare ut än de andra lärarna.

    2. Musiklektion med min klass, 4a.

Anledningen till att jag har på mig slips varje fredag är att jag själv har gjort det till en tradition. Men också att jag varje år får slipsar av min kära fröken L. Och eftersom vi lever i ett informellt land där slipsar endast används under särskilda högtider så tipsade fröken L mig om att jag borde göra mig lite "fredagsfin" och därmed ha på mig en slips varje fredag. Därmed får ju mina slipsar se lite solljus istället för att bara samla damm i garderoben. Dessutom hade fröken L själv en lärare som hade på sig slips varje fredag när hon gick i skolan.

Och visst har det börjat etablera sig nu. Mina fredagsslipsar är högst uppskattade hos både personal och elever - framförallt hos de äldre lärarna som tycker att jag är oerhört "festlig" som gör något sådant.

En av de äldre och mer erfarna lärarna hade detta att säga om mina fredagsslipsar häromdagen:

"Frilansande pedagogen, jag önskar att du hade din slips på dig idag!" ropade han på mig när vi sågs i personalrummet lite fort.
"Varför då?" undrade jag.
"Ja, då hade jag ju vetat att det var fredag!"

Så nu har det blivit lite av en tradition samtidigt som jag varje torsdag kväll är småstressad över att jag måste stryka ännu en skjorta och hitta ännu en matchande slips.

Den andra saken som återkommer varje fredag är att jag kommer ha ännu en djävulsk musiklektion. Jag är inte ett dugg estetiskt lagd och min musikaliska förmåga är lika stor som en toalettborstes. Jag har frågat efter lite tips och jag har klickat runt på nätet i hopp om att hitta något som kan hjälpa mig på vägen i musiklektionerna.

Men ack, nej. Sådan tur har jag inte. Därför har det blivit så att jag varje fredag måste freestyla och komma på något i sista minuten. Fröken L föreslog att jag skulle börja sjunga julsånger med dem hjälp av youtube...

Hm...

onsdag 17 november 2010

Halva veckan redan...?

Har mer än halva veckan redan gått? Ja, det ser ut som det. Jag känner verkligen hur dagarna bara sveper förbi mig medan jag står vid sidan och bara glor medan det sker.

Men det känns bra nu. Skolorna jag jobbar på gillar mig och jag känner mig ändå ganska eftertraktad i den pedagogiska världen. Rutinerna börjar sätta sig, jag känner eleverna bättre och arbetet känns både stabilt och säkert. Jag gillar det jag gör och jag vad jag gör just nu.

Det jag inte gillar dock är morgnarna. Det är oerhört tungt och jobbigt att slita upp sin zombieliknande kropp om morgnarna eftersom mörkret hänger över oss likt ett tjockt täcke. Varje morgon blir därför en kamp trots att jag vet att jag har nära till jobbet.

Och varje morgon förbannar jag mig själv för att jag inte har gått och lagt mig tidigare om kvällen. Klockan är just nu 22.30. Jag har fortfarande inte gått och lagt mig.

söndag 14 november 2010

Mer planering = Mindre stress

Ännu en vecka avklarad. Och ännu en ny vecka står och väntar runt hörnet. Det har varit rätt mycket att göra i helgen då min käre morbror gifte sig och vi i familjen hjälpte till med förberedelsearbetet på självaste festen och lokalen där festen ägde rum. Så någon efterlängtad vila har jag knappt fått.

Nu sitter jag här på söndagskvällen och planerar lite inför morgondagen och inför den kommande veckan. En sak som fått mig att bli betydligt lugnare och mindre ängslig är ifall jag har hunnit planera inför morgondagens lektioner. Jag försöker alltid att planera på skolan när jag väl är där och jag försöker oftast inte ta med mig jobbet hem.

Men måndagslektionerna brukar jag alltid vara dålig på att planera eftersom man på fredagarna längtar bort från jobbet och därför väljer att skjuta upp det till söndagen. Visserligen är det inte så hemskt mycket att planera och förbereda då jag redan har gjort det mesta under gångna veckan, men det känns ändå skönt när jag har fixat och ordnat med morgondagens lektioner.

Jag läste också nyligen om Mona Sahlins inte så oväntade avhopp som partiledare för socialdemokraterna. Det känns rätt okej, faktiskt, då det socialdemokratiska partiet behöver röras om lite och därmed börja tänka igenom sitt politiska innehåll och ideologi. Felet med socialdemokratin i Sverige (och övriga Europa), tror jag, är att alltför många socialdemokrater på senare tid har försökt bli mer "höger" i sin ideologi.

Så nu får vi hoppas att vi får oss en riktigt röd och socialdemokratisk ny ledare för partiet. Socialdemokraterna är ett rött arbetarparti. Och ett rött arbetarparti skall det åter igen bli!

torsdag 11 november 2010

Snö. Boll. Krig.


Dagens ord heter "snöbollskrig".

Snöbollskrig är precis vad det låter som. Det handlar om människor (oftast unga) som kramar ihop snö, formar dem som bollar och därefter kastar dem på varandra i den manér som de kallar "krig". Ett snöbollskrig kan te sig lustfyllt, det kan ske under glädjefyllda och underhållande omständigheter, eller så kan det te sig under kaosartade omständigheter.

I skolans värld så sker det nästan alltid under kaosartade omständigheter. Eleverna skojar och har kul ena stunden men av erfarenhet så har jag sett att det alltid, alltid, alltid slutar med att någon såras, är ledsen eller gråter.

Hela min dag har gått åt till att skälla på eleverna, skrika på dem för att de missköter sig och rycka undan bråkande elever.

Egentligen så brukar jag inte bry mig ifall de kastar snöbollar på varandra. Min motivering lyder så här: Barn är barn.

Och barn gillar att kasta snöbollar på varandra. Barn gillar snö och barn gillar att jaga varandra. Barn gillar också att testa gränser - både på vuxna och på varandra. Sen så får vi inte glömma bort att det faktiskt är kul att kasta snöbollar på varandra.

Så alla ni vuxna som brukar skrika på barn och ungdomar för att de kasta snöbollar. Försök att minnas tillbaka till den tid då ni själva var barn. Den tid då ni själva gjorde det för nöjets skull, den tid då det var roligt att bli jagad av kompisarna och den tid då ni själva ville testa gränser.

onsdag 10 november 2010

Gamla lärare - och nya lärarpadawans

Häromdagen jobbade jag med Ulf. Ulf är en lärare som har varit verksam i över 40 år och är idag runt 70 år. Han pensionerades för ett bra tag sedan men jobbar idag lite extra ute i skolorna (där han tidigare har jobbat) och vikarierar där det behövs.

Ulf har många berättelser att dela med sig till eleverna och det märks på honom att han har varit med i leken länge. Så när jag stod där tillsammans med så kände jag mig nästan som en elev själv. Förutom att Ulf besatt en massa kunskap och erfarenheter så besatt han även en mängd historier och berättelser från sina dar. Han berättade historier om olika utflykter, resor runtom i världen och händelser som han hade varit med om och eleverna - hör och häpna - satt som tända ljus och bara sög åt sig av vartenda ord som flög ur Ulfs mun.


När det gäller berättelser så är det något som jag alltid har hållit varmt om hjärtat. Jag älskar en god berättelse och jag tycker att det är oerhört kul att få dela med mig av en spännande och rolig saga till eleverna - stora som små. Jag funderar faktiskt på att ordna ihop ett litet sagoarkiv i bloggen så att andra lärare (eller "lekmän", förälder) som både gillar att berätta och lyssna på sagor kan få ta del av några av mina favoritsagor.

En rolig nyhet som nådde mig häromdagen berättade att jag ska få besök av en lärarkandidat. På högskolor och universitet runt om i landet så har man ganska nyligen (tror jag) börjat kalla det för "lärarstuderande" istället (fastän för två år sedan, när jag läste, så kallades det fortfarande för lärarkandidater). Jag skulle vilja införa begreppet "lärarpadawan". Det låter ju betydligt mer spännande och lockande.

måndag 8 november 2010

En lärare måste inte alltid vara bäst...

Så var man tillbaka i vardagen. Eleverna är tillbaka i klassrummet. De var förväntansfulla, trötta men ändå lite glada när de på morgonen steg in i klassrummet. Barnen i de lägre åldrarna är oftast gladare över att få gå i skolan och de är oftast mer nyfikna och mer engagerade i skolarbetet. Men så händer ju något under puberteten då allting bara blir hopplöst tråkigt, jobbigt och ängsligt.

Men nej, nej. Inte mina kära fyror. De gillar skolan - än så länge.

Jag kände redan i början av dagen en viss ångest och stress över att jag inte har planerat längre och bättre på engelsk-, svensk- och NO-lektionerna. I nuläget känns det som om jag freestylar alltför mycket i dessa ämnen och situationen gör mig ännu mer ängslig.

Det svåra är egentligen inte att planera för dessa lektioner, har jag märkt. Det svåra är att hitta en lagom och genomsnittligt svår uppgift som eleverna kan göra utan att känna att det är alltför enkelt men ändå lustfyllt utmanande. Jag märker stor skillnad på kunskapsnivåerna hos eleverna i fyran. Vissa hinner färdigt med tilldelade uppgifter på direkten medan andra behöver tre gånger så lång tid.

Det svåra blir att kunna fånga upp de allra långsammaste och samtidigt stimulera lärandet för de allra snabbaste.


Jag har också känt mig lite dålig för att jag vid alltför många tillfällen har tvingats skälla på eleverna eftersom de vid för många tillfällen börjar tramsa, skrika och flumma runt under lektionstid. I början trodde jag att det var enbart för att de såg mig som en vikarie. Men på senare tid har jag tagit det allt mer personligt... Som om jag inte hade särskilt bra kontroll eller koll över klassen.

Men efter att ha våndats i mina nedbrytande självförtroendesviktande känslor under hela dagen så har jag nu kommit fram till vad det är: Ingenting alls.

En erfaren, vis och trevlig lärare sa en gång till mig så här:

"En lärare måste inte alltid vara bäst. Det räcker att man är tillräckligt bra; good enough' så att säga. Och när man kan acceptera detta faktum - då är man som allra bäst för både sig själv och för eleverna. Du kommer jobba med detta länge och du kommer ha gott om tid att utvecklas, förändras, göra ännu fler misstag och lära dig ännu mer om yrket och dig själv."

Den här veckan ska vi påbörja ett nytt arbetsområde: vatten! Det ska bli riktigt kul, känner jag, då det är ett område som jag känner mig tämligen säker i. Engelskan och svenskan har jag bättre koll på nu samtidigt som jag känner mig lite varmare i mina pedagogiska skor.

söndag 7 november 2010

Sista dagen av höstlovet...

Så var sista dagen kommen för höstlovet. Imorgon så kallar skolorna in eleverna och klassrummen skall åter igen sjuda av pedagogisk aktivitet!

Men ack! Jag som vikarie för årskurs 4 känner en viss ångest och oro inför de stundande NO-lektioner som skall äga rum.

Problemet kallas att "kvacka". Att "kvacka" är ett begrepp som myntats av vikarierande lärare ute i skolorna. När en lärare tvingas "kvacka" så innebär det alltså att man undervisar i ämnen som man varken har behörighet, kunskap eller erfarenhet inom. Jag har fått kvacka mycket i mina dagar. Många gånger har jag fått rycka in i olika språklektioner (tyska, franska, spanska), jag har fått hålla i komplicerade NO-lektioner och jag har tvingats undervisa elever i matematik. Jag har pratat med flera vikarierande (för det är oftast vikarierande lärare som tvingas kvacka) om fenomenet och de alla känner samma ångest och oro som jag gör.

Imorgon är det tänkt att vi ska börja arbeta med lite kemi i NO-lektionerna och eleverna verkade väldigt nyfikna och glada på detta arbetsområde. Så ikväll måste jag börja läsa på lite mer om kemi, uppdatera och studera så att jag vet (någorlunda) om det som ska läras ut.

Jag har aldrig tyckt synd om mig själv för att jag ibland tvingas kvacka. Det är något som hör till jobbet som vikarierande lärare. Nej, jag tycker faktiskt mer synd om eleverna som tvingas ha en kvackande lärare...

onsdag 3 november 2010

Bu för bostadsbrist!

"Ja, ni får helt enkelt inte vara så kräsna när ni söker. Det är inte så lätt att få lägenhet i Majorna eller centrum." säger den bittra och arga tanten på Familjebostäder.
"Vi söker inte lägenhet i Majorna eller centrum. Jag är fullt medveten om hur hopplöst det är att söka boende i de områdena. Och vi är inte kräsna. Det jag undrar över är om det finns några andra sätt att söka hyreslägenheter i Göteborg förutom att klicka runt bland ett flertal hemsidor."
"Nej. Det finns inga andra sätt att söka än det vi har nu. Det gäller bara att vara envis och hoppas på det bästa." förklarar hon med en tung suck i slutet.

Det råder bostadsbrist i Sveriges storstäder. De som vill bo mer centralt eller i "finare" områden måste vara beredda på att punga ut en massa pengar på bostadsrätter eller vara beredd att betala hiskeliga hyror.

Jag och fröken L vill flytta till en annan lägenhet i ett område som förhoppningsvis är lite närmre centrum än det vi har nu. Men som vi alla vet så är ju bostadssökandet ett enda stort lotteri där man skrapar sin lott och därefter håller tummarna. På boplats.se finns i skrivande stund 147 lediga lägenheter varav varje lägenhet har antalet sökande från 100 till 2000. På Familjebostäder (den förvaltare som vi idag bor hos) finns det 28 lediga lägenheter för befintliga kunder hos Familjebostäder.

tisdag 2 november 2010

Workshops... Urk.

Så var studiedagarna ÄNTLIGEN över.

Jag måste säga att det verkligen är en lättnad att det är över eftersom jag faktiskt tyckte att det hela kändes tämligen... meningslöst.

I måndags var vi på Pedagogen i Göteborg och hade en massa föreläsningar och "workshops". Innan jag går vidare så vill jag först tillägga att det här med att kalla evenemang och föreläsningar för "workshops" irriterar mig så innerligt eftersom det är ett ganska luddigt och otydligt begrepp. För mig har workshops alltid varit något som är av praktisk natur och därför borde dessa vara lite mer "aktiva" föreläsningar där man får konkreta tips och idéer. Och oftast råder det väl "drop'in"-status på workshops så att man kan komma och gå lite som man vill. Eller har jag fel?

Så därför säger jag nej. Dessa studiedagar - som har pågått i två dagar - var helt vanliga studiedagar med kortare föreläsningar och mindre diskussioner. Jag fann hela evenemanget tämligen trevligt och inspirerande. Att jag sedan var tvungen att återuppleva studiedagen idag på tisdagen kändes väldigt överflödigt. Det var ju exakt samma föreläsare som kom och de sa (i stort sett) exakt samma saker och vi kom fram till exakt samma saker och det användes exakt samma argument till att föra exakt samma budskap som det gjordes igår.

Höjdpunkten på studiedagarna borde ju ha varit dessa tre härliga och trevliga indiska pedagoger som flugit hela vägen hit till det kalla norr för att lära svenska och bittra lärare hur man använder berättelser i undervisningen.

Visst hade de flera bra saker att säga. Och visst verkade de väldigt kunniga och erfarna på sitt område. Men... De hade inget nytt att säga, tyckte jag. Deras skolpolitik och skolmiljö skiljer ju sig avsevärt (eller?) från vår egen. Dessutom så tyckte jag att det mesta av det som sades var mer inriktat mot de mindre barnen.

Missförstå mig inte. Studiedagar är bra och de är nödvändiga för att hålla verksamma lärare uppdaterade om det som händer i pedagogikens värld. De fungerar även som väckarklocka för lärare som (omedvetet) fastnar i rutinarbete, undervisar på samma sätt som de alltid gjort eller lärare som helt enkelt inte ser längre bort än där näsan slutar.

Men jag avskyr när det slängs bort pengar och resurser på saker och ting som inte ger något. Studiedagar ska ge något. Studiedagar ska ge inspiration. Studiedagar ska göra läraren lite bättre och kanske utveckla läraren ytterligare.

Slutsats. De här två studiedagarna var bra. Men de var inte så bra som de borde har varit...

söndag 31 oktober 2010

Höstlov - tack och lov!

Så var det då höstlov. Och det var verkligen behövligt, kan jag säga.

De här veckorna som har gått har verkligen gått fort. Det känns som om dagarna bara flyger förbi en. Något som verkligen överraskade och förvånade mig var hur trött man kunde bli av att jobba i skolan. Det tar verkligen på krafterna och det är verkligen påfrestande. Alla de lov som tillkommer under terminen känns verkligen nödvändiga vilket ger en möjlighet att ladda batterierna.

För min egen del så blir det att ladda på mitt pedagogiska batteri. Måndag och tisdag blir det studiedag. Då blir det en studiedag där det inriktas på berättande i undervisningen. Jag kommer att medverka och har fått i uppgift att dokumentera hela eventet med en videokamera.

Resterande av arbetsveckan väntar jobb på casinot. Det känns måttligt kul...

Ciao.

torsdag 21 oktober 2010

Årets första snö...

Idag, mitt under lektionens gång, blev eleverna spritt språngande galna. De började skutta omkring som vilda amfetaminpåverkade höns samtidigt som de skrek som brunstiga hyenor. Jag blev smått chockad av detta oväntade beteende vilket snabbt ledde till att jag började skälla och skrika åt dem.

Orsaken bakom deras uppförande?

- Tre bokstäver. S.N.Ö.


Årets första snöflingor föll från himlen och ett tunt, tunt vitt täcke la sig sakta på skolgården. Jag kände att det var min skyldighet och plikt - som lärare - att återupprätta arbetsron, harmonin och tystnaden i klassrummet när snön föll. Men efteråt kände jag mig bara dum...

Eleverna är ju faktiskt barn. Och jag minns ju själv när jag var ett barn. Den första snön varje år var ett stort ögonblick. Det var en ganska grov överreaktion från min sida när jag började skälla på dem för att de var så exalterade över snöns ankomst.

När lektionen var över och de äntligen kunde gå på rast så bad jag om ursäkt för att jag hade skrikit och skällt på dem. Då svarade flera av eleverna:

"Varför då?"

måndag 18 oktober 2010

Med rätt att undervisa

Mitt namn är Pedagogen. Frilansande pedagogen. Med rätt att undervisa.

Jag har - som de flesta lärare som jobbar i skolorna - gått en lång, besvärlig och nödvändig lärarutbildning för att göra det som vi alla lärare gillar att göra: lära ut och undervisa.

Jag brukar motsätta det mesta som vår nuvarande utbildningsminister brukar säga och föreslå. Men ibland kan ju även han få till det. Och det fick han i sitt senaste förslag om att vi snart kanske ska införa en s.k. "lärarlegitimation". Detta betyder att ALLA verksamma lärare ska ha en akademisk och behörig utbildning bakom sig för att få rätt att undervisa och jobba i skolans värld.

Det har ju varit snack om detta ett tag men det ser ut nu som om det äntligen kommer att gå igenom. Enligt DN.se så saknar idag var femte lärare i den svenska skolan behörighet. Hälften av dessa är fast anställda. Och dessa kommer att få behålla arbetet när beslutet blivit helt spikat. Däremot så förväntas en stor mängd obehöriga lärare att få gå igenom en snabbutbildning (Lärarlyftet) så att även dessa kan få sin behörighet på papper.

Lärarlegitimationen ger dig inte bara rätt att undervisa i skolan. Den ger dig även rätt att få betygsätta elever.

Ett av målen med denna åtgärd är att man bl.a. ska höja läraryrkets status och få allt fler att vilja söka sig till lärarutbildningen. Idén är förstås bra och jag gillar tanken bakom det hela. Dock är den långt ifrån verkligheten då jag själv uppfattar det som att det inte alls råder någon lärarbrist i skolorna. Snarare är det tvärtom. Det råder faktiskt en stor läraröverskott då många av de jobb som finns ute och som man söker oftast blir angripna av stora horder (ny)utbildade lärare.

Låt oss se om en lärarlegitimation kan förändra den svenska skolan till det bättre... (Eller om det bara blir ett i mängden desperata åtgärder som blott fungerar som simpla slag i luften.)

Läs mer om lärarlegitimationen här (Dagens nyheter):
http://www.dn.se/nyheter/politik/forslag-om-lararlegitimation-klart-1.1190707

Eller här (Lärarnas Riksförbund):
http://www.lr.se/duidinyrkesroll/lararlegitimation.4.58a756071261d5f86948000887.html

torsdag 14 oktober 2010

Första dagen på nya jobbet avklarat!

Så var första dagen med 4a i Squashskolan avklarad. Och allting flöt på tämligen bra utan några större svårigheter. Det är alltid tacksamt och roligt att få undervisa elever i de lägre åldrarna. Dessa barn är oftast mer nyfikna, tycker bra om skolan och vill gärna lära sig vilket gör att undervisningen vanligtvis inte känns alltför svår.


Trots att det mesta känns bra och spännande så är jag ändå lite ängslig och orolig inför frågan kring vad jag egentligen ska lära ut, hur min planering ska se ut och hur jag ska lägga upp mina lektioner. Jag har fria händer och jag får i stort sett planera och lägga upp mina lektioner precis som jag själv vill. Men ändå känner jag mig ständigt småstressad och förvirrad.

Och den här jäkla förkylningen som jag nu har haft i över en vecka gör inte saker och ting lättare eller bättre. Jag har nu under flera nätter ofrivilligt nog vaknat upp av min djävulska rethosta.

Men vi är ju alla barn i början. Speciellt frilansande pedagoger...

tisdag 12 oktober 2010

Limbo... Och lite stress...

Det finns tre hälsotillstånd här i livet.

1. Man är så pass sjuk att man inte kan jobba så man måste stanna hemma.
2. Man är lite sjuk, men tillräckligt frisk för att tvinga sig till jobbet.
3. Man är fullt frisk.

Av dessa tre tillstånd så föredrar jag alternativ 1 och 3. Antingen så är man väldigt sjuk, feberfrossa och feberdrömmar, vilket gör att man kan vara hemma med gott samvete eller så är man fullt frisk och livet rullar på som vanligt.

Just nu befinner jag mig i alternativ 2. Jag befinner mig i limbo. Jag är småsjuk hela tiden, jag hostar under oregelbundna perioder, har ont i bihålorna och andra typiska förkylningssymptom och det känns om om jag går på sparlåga resten av dagarna. Jag går runt med en svag förhoppning om att sakta men säkert tillfriskna så att jag kan återgå till vardagliga rutiner.

Men inget här i livet är lätt så vad man än gör så måste man kämpa - mer eller mindre. Och på tal om svåra saker och saker man måste kämpa med. Om två dagar börjar min nya heltidstjänst vilket innebär att jag redan nu borde preliminärt börja planera för de 10 veckor som jag ska vara med dem.

Det känns - av någon outgrundlig anledning - lite stressat faktiskt. Jag vet inte riktigt vad vi ska gå igenom, jag vet inte hur mycket de vet ännu och jag vet inte hur jag ska planera för de lektioner som jag har noll erfarenhet i. T.ex. så är jag helt vilsen när det gäller musiklektionerna. Jag har inga som helst musikaliska talanger, behärskar inga musikaliska instrument och besitter inga som helst kunskaper i musik (bortsett från lite musikhistoria).

Så idag har jag därför intalat mig själv om att försöka börja planera lite inför de tio kommande veckorna.

Denna blogg blir mitt inofficiella kontrakt.

måndag 11 oktober 2010

Jannebanan vill ha mer kristendom och mindre av allt "det andra"

Nu är han igång igen, Jan Björklund aka Jannebanan. Mannen med ett och samma ansikte varje gång han träder fram. Mannen med en glipa mellan tänderna. Mannen som de flesta lärare i landet föraktar. Mannen som lärarna dagligen pratar skit om i lärarrummet. Mannen som är landets utbildningsminister.


Varje gång Jannebanan ska prata om skolan (vilket han nästan alltid gör när han bjuds in för någon debatt eller kommentar) så får han det alltid att låta som om svensk skola är i kris. Det låter som om vi MÅSTE agera så fort som möjligt innan det är för sent.

Senaste utspelet kom för nån dag sedan då vår gode Jannebanan tyckte att det råder alldeles för lite kristendomsundervisning i den svenska skolan.

"För mycket Allah och för lite kristendom", skriver kvällstidningarna när de ska prata om Jannebanans nya förslag. Bara genom att läsa föregående mening får en att hamna i olust. Jannebanan känner att den svenska skolan behöver återgå till gamla värderingar, till den tid då Sverige var homogent och då alla elever i den svenska skolan hade en kristen bakgrund. Nu måste vi läsa mer om julen och dess kristna innebörd, om Jesu födelse, om påsken och Jesu återkomst osv.

Den heliga skrift måste åter igen finnas i varje elevs skolbänk och vi måste lägga mest fokus på kristendomen. Jannebanan skiter i vad som står i den svenska läroplanen och i den nationella kursplanen för religion:

Ett syfte med religionskunskap är att främja en öppen diskussion om frågor som rör tro och livsåskådning samt att skapa nyfikenhet och intresse för religion. Fördjupade kunskaper om religion och livsåskådning möjliggör detta. I ett internationaliserat samhälle baserat på etnisk och kulturell mångfald ökar betydelsen av att förstå hur människor tänker, handlar och formar sina liv.

Men du... Jannebanan... Du kan sluta oroa dig nu. Den svenska skolan läser visst om kristendomen. De kristna traditionerna, värderingarna och historien tas visst upp i skolan. Det råder ingen "kristendomskris" i skolan och vi läser inte om Allah och Koranen varje dag. Vi läser faktiskt om de etablerade världsreligionerna och vi fördelar fokus och arbetet kring varje världsreligionerna så gott det bara går.

Så du kan sluta beklaga dig över den svenska skolan i denna punkt och istället komma på andra grumliga semifrämlingsfientliga förslag. Men jag tackar dig även för dina lustiga och halvt galna utspel. Du ger Sveriges lärare något att prata om nästan varje dag under kafferasten.

torsdag 7 oktober 2010

Min första lärarpadawan

Idag gjorde jag min sista dag med min kära förberedelseklass. Det kändes lite mer vemodigt än jag trodde. På slutet av dagen så ville jag nästan inte lämna dem. Jag tror de kände ungefär detsamma. De är faktiskt riktigt härliga, goa och glada. Men som tur är så kommer vi ju att ses ganska ofta då jag fortfarande jobbar på samma skola, men med en annan klass bara.

Idag hade jag också min första lärarkandidat- eller lärarpadawan som jag brukar säga enbart för att få det att låta lite häftigare och mer spännande - som gick vid min sida. Det kändes lite konstigt faktiskt å ha en ung och smånervös lärarkandidat som gick efter mig och som ställde frågor. Det här var till och med hennes första lästermin.

Jag minns ju själv min lärarkandidatur när jag själv var ute i skolorna och praktiserade. Jag svarade så gott jag kunde på hennes frågor och jag berättade så mycket jag visste om hur livet som nyexaminerad lärare såg ut, vad jag ansåg om läraryrket, hur jag jobbade osv.

Efter sista lektionen hann vi prata lite om yrkesvalet och vad det var som gjorde att vissa drogs till arbete i skolan. Hon ville till och med höra om mina åsikter och tankar kring det pedagogiska arbetet, hur jag jobbade med eleverna och varför jag valde detta yrke. Flera intressanta ordväxlingar och en givande diskussion uppstod. Jag kände mig i slutet av dagen som en riktig lärarjedi. :)

onsdag 6 oktober 2010

Min eländiga hälsosituation

Mycket som händer nu. Ber om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande. Jag har helt enkelt inte orkat skriva. Den förberedelseklass som jag just nu arbetar med tar all min kraft och energi. Varje dag är en kamp och varje dag kommer jag hem helt utmattad.

Missuppfatta mig inte nu. Jag gillar mina elever i förberedelseklassen och jag tycker att de oftast är väldigt härliga, underbara och goa. Men de tar verkligen musten ur en. Ärligt talat så ska det bli skönt nu när jag börjar min nästa tjänst (i samma skola) i en "vanlig" klass: årskurs 4. Förberedelseklassen var och är en otrolig erfarenhet och det är ett starkt pedagogiskt test för den som vågar sig på det.

Annars har det hänt en hel del. Men eftersom jag just nu inte orkar rabbla igenom allt så tar jag istället och skriver lite om min eländiga hälsosituation.

Jag har ont i halsen, det kliar ständigt i näsan, jag nyser regelbundet, har muskelvärk på morgnarna, känner mig öm i bihålorna, varm i kroppen och runt ögonen, det rinner ur näsan - och det viktigaste - jag tycker synd om mig själv. Med andra ord: Jag är förkyld.

Imorgon gör jag min sista dag i förberedelseklassen. Nästa vecka på torsdagen börjar jag min nya tjänst som kommer att pågå hela höstterminen tills jullovet börjar. Därefter så får vi se vad ödet har att erbjuda mig.

måndag 27 september 2010

Min första studiedag

Idag hade jag min första studiedag. Hela stadsdelen Bergsjöns skolverksamhet bjöds in. Dagen började med en lång och väldigt informativ föreläsning av Martin Ingvar, professor i Integrativ medicin vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. Förutom detta så har han en hel del massa andra projekt vid sidan om samt att han vid flera tillfällen har medverkat i olika media, reportage eller artiklar. Föreläsningen blev inte alls som jag hade väntat mig. Den var faktiskt väldigt intressant, berättad på ett bra och tydligt vis, rolig och lustfylld samt inspirerande.

Det måste ha kostat skolorna otroligt mycket för att ha bjudit in honom och anordnat denna studiedag.

Därefter på eftermiddagen så blev det långa och segdragna diskussioner om hur vi ska förbättra skolan som vi jobbar på och hur vi ska uppnå fantastiska pedagogiska resultat som både förbättrar vår arbetsplats, stadsdelen, barnen, personalen och hela samhället. Diskussionerna ledde till att alla de medverkande lärare pratade runt varandra i en enda stor loop. Det var intressanta diskussioner... men alldeles för mycket snack och för lite verkstad.

Alla kände en sorts uppgivenhet och hopplöshet när dagen var slut. Trots den inspirerande föreläsningen från den gode herr Ingvar så blev det nog inte så mycket mer förändring i skolans ledning eller arbete, är jag rädd...

För min egen del kändes allt väldigt spännande och nytt. Det var kul att få vara med och det var kul att få se skolans engagerade pedagoger diskutera sig heta om skolans uppdrag, existens och fortsatta arbete.

När jag själv vågade öppna munnen - och då inledde jag ödmjukt med att säga: "Jag som ny, både i detta yrke och i denna skola, känner att..." - så märkte jag genast av att jag fick ALLA de gamla lärarnas uppmärksamhet på mig vilket gjorde att jag smått darrade i rösten som en vilsen skolflicka när jag skulle säga det som jag tänkte. Jag slängde fram något naivt förslag på hur man kanske, preliminärt och förmodligen, kunde förbättra elevernas resultat och betyg.

Men så fick jag en motfråga som jag snabbt skulle försvara (vilket jag gjorde på ett otydligt och osäkert vis gjorde). Därefter så nickade alla diskret eller så var det någon som sa "Jahapp..." lite tyst och så försvann det lilla jag sa ut i sanden...

Som ny och ung lärare - framförallt ifall du är vikarie - så känner du många gånger att dina ord inte väger mycket, din erfarenhet är väldigt tunn, att du är ouppskattad och att väldigt få verkar lägga särskilt mycket uppmärksamhet på dig. Det är inte lätt att vara vikarie. Man har mycket att bevisa och man har oftast väldigt kort tid på sig att bevisa det. När man väl har bevisat för omgivningen att man "visst kan" så är tjänsten antingen slut eller så har man skickats iväg till en annan skola...

söndag 26 september 2010

Ännu en skön söndag...

Jag gillar söndagar. På söndagar brukar man vara ledig och det är också dagen innan arbetsveckan vilket gör att man lättare kan tacka nej till diverse upptåg. Det bästa med söndagarna är att man brukar få tid över till att göra sådant som man under veckans gång har skjutit upp.

Så idag, på denna sköna söndag, har jag fått tid till att göra mycket av det som jag under veckan inte har hunnit göra. Jag har städat, dammat, moppat, diskat och (äntligen) vikt tvätten. Jag har även haft tid att få sätta mig ner med min underbara Nintendo Wii och spelat lite verklighetsbefriande spel. Och så jag har självklart hunnit surfa runt på det vida nätet.

Lite härlig söndagsläsning har ni här:

Inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt - En kolumn skriven av en av landets mest omtalade och beryktade personer. Jag gillar honom skarpt för hans klockrena kolumner i Aftonbladet och självklart för hans välskrivna romaner (framförallt böckerna om tempelriddaren Arn!)

Vi i Sverige - En blogg som regelbundet och dagligen diskuterar och belyser problemet med den ökade främlingsfientligheten som råder i landet. En oerhört välskriven och intressant blogg som jag ofta besöker.

Elvis - Nej, jag tänker inte på "The King". Jag menar självklart Metros härliga seriestripp som man varje dag kan läsa i tidningen.

torsdag 23 september 2010

Min största pedagogiska utmaning hittills...

Idag fick jag min första lilla skrevspark mot självförtroendet. Jobbet på Squashskolan är och har varit kul hela veckan. Men den har även varit intensiv. Jag har ansvar över 13 elever - alla med utländskt bakgrund och alla tämligen nyanlända till Sverige.

Det är mycket känslor som svävar omkring i klassrummet, mycket åsikter och mycket osäkerhet. Detta tar sig uttryck jämt och ständigt och eleverna jobbar hårt med att komma till rätta med sin livssituation och med skolan. De alla går i förberedelseklassen och de alla vill gå till sin "riktiga klass". Tyvärr kan de inte hoppa över till sin "riktiga klass" förrän de anses ha tillräckliga kunskaper för att klara skolan.

Större delen av förberedelseklassen som jag ansvarar för har väldigt bristande svenskkunskaper och de alla är väldigt osäkra på sin förmåga och arbetskapacitet. Ibland så brister det i hjärtat på mig när jag ser att de verkligen försöker - men att de inte vågar på grund av att de är alldeles för rädda för att göra misstag. Istället så gör de ingenting alls just för att undvika att göra misstag.

Många gånger så är det frustrerande och jobbigt eftersom jag jämt och ständigt måste påminna dem om att de ska sänka sin ljudnivå, att de ska prata mindre, att de ska sluta tramsa och att de måste uppföra sig bättre osv osv. Pedagogiken blir inte så undervisande, snarare blir det mer omvårdnads- och uppfostringsarbete. Efter ett tag känner jag mig inte så duktig. Jag känner mig gammal och grå, trist och tjatig.


Idag uppstod flera konflikter och en massa småbråk. Jag blev tvungen att ryta till ordentligt för att markera för dem vart jag står, vad jag tolererar och vart mitt tålamod tar slut. Och jag fick inte bara göra det en gång. Inte två gånger. Nej, inte tre gånger heller. Jag fick göra det så många gånger att jag till slut tappade räkningen och stämningen i klassrummet blev ännu mer negativ och dyster - utan att ha löst ett enda problem...

I slutet av dagen kände jag mig otillräcklig och dum för att jag hade skrikit åt dem när jag istället skulle ha tagit till mig av andra medel. Så på hemvägen var det många tankar som for omkring i huvudet på mig.

Imorgon blir en ny dag. Och då ska jag försöka från lite andra perspektiv.

Just det ja... Imorgon är det fredag och åker min fredagsslips på! Varje fredag bär jag slips i skolan. Det är lite av min grej. Försöker få igenom denna tradition. :)

tisdag 21 september 2010

Vi kör på pedagogisk gräsrotsnivå!

Saker och ting känns bra just nu. Både i det privata livet såväl som mitt jobbliv. Fast visst hade saker och ting kunnat vara bättre:

T.ex. så hade det varit bättre om det rödgröna laget hade vunnit valet så att Sverige hade kunnat återgå till ett mer solidariskt, mer humant och politiskt varmare land. Ett land där man låter medmänsklighet och rättvisa gå före vinst och privata intressen. Istället så sitter de blåa kvar i makten och ett äckelparti såsom Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Jag och min sambo fröken L satt och förfasade oss över att SD faktiskt fick fler röster än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna fick.


Men nu står vi här ändå och det finns inget att göra förutom att gilla läget. Det vi kan göra - på gräsrotsnivå - är att försöka visa oss fortsatt solidariska mot varandra, att vi ser efter våra medmänniskor och att vi försöker göra detta land lite bättre med de medel var och en har. Jag kommer därför att jobba på en pedagogisk gräsrotsnivå!

Själv så stortrivs jag på mitt nya jobb i Squashskolan. Jag jobbar fyra dagar i veckan med min underbara förberedelseklass bestående av 16 elever - alla av dem med bakgrund från alla världens hörn. Vi skrattar, vi gråter, vi skojar, vi skämtar, vi jobbar och vi lär oss tillsammans varje dag som går. Jag känner verkligen att jag går till jobbet med ett leende och jag tycker att arbetsdagarna går bortskämt fort förbi. Så som det ser ut nu så har jag alltså jobb ända tills julen.

Men imorgon är det onsdag och då kommer jag att jobba på Kiwiskolan med mina glada årskurs 4-elever. Det blir också en rolig dag med skogsvandring, matsäck (det var längesen man hade!) och diverse lekar.

Och visst brukar maten, som man har med sig i en matsäck, ALLTID smaka bättre än den annars gör?

lördag 18 september 2010

Lärarpartner använder SD!?

Är man anställd hos Lärarpartner AB så får man i slutet av varje vecka ett brev där de ber en rapportera in hur man kan jobba nästa vecka. Då brukar de skriva någon uppmuntrande text där de önskar oss en trevlig helg och brevet brukar även i regel innehålla någon fin eller passande bild som är tänkt att lyfta upp texten ytterligare. Förra veckan var där t.ex en fin bild på en stor korg bestående kantareller.

Men den här veckan blev det lite annorlunda. Gissa vilken stor chock jag fick när jag öppnade brevet. Så här såg det ut:

Ojojoj, snacka om en fet tabbe! De hade ju råkat klistra in Sverigedemokraternas partisymbol i brevet och använt den som bakgrundsbild. De tyckte säkert att bilden var fin och bara körde in den där utan att tänka efter vad det egentligen var. Jag hoppas innerligt att det var ett ärligt, dumt och korkat misstag bara.

Men tack och lov kom detta brev inflygande till inkorgen bara 10 minuter senare:

Hmm...

Heltid från och med på måndag!

På måndag börjar en ny tjänst för mig. Det är egentligen en tjänst på heltid som ska pågå i fyra veckor. Men eftersom jag redan jobbar på Kiwiskolan, 20% (dvs. varje onsdag), så har denna nya skola haft överseende med det.

Detta är vad som har hänt:

I torsdags fick jag reda på att en heltidstjänst på Squashskolan blev tillgänglig. De ringde mig först och frågade om jag var intresserad och jag svarade självklart ja. Och därefter fick jag veta vad tjänsten är:

Det är en heltidstjänst (tekniskt sett 80%) där jag kommer att vara klassföreståndare för en grupp elever på runt 22 i åldrarna 13-15. Eleverna är nyanlända(!) från diverse länder runt världens alla hörn. Jag får veta att eleverna är ifrån bl.a. Somalien, Palestina, Pakistan, Filippinerna osv. Jag kommer att vara deras mentor och jag ska då försöka "förbereda" dem för den svenska skolan. Och då börjar jag på måndag.

Chockad och glad som jag var när jag blev erbjuden tjänsten så svarade jag glatt med att säga "Aha... Uhm... Okej!" som en nervös fjortonåring som precis kommit in i målbrottet.
"Ja, vi vill också att du ska vara medveten om att denna tjänst mer kommer att handla om omvårdnad än traditionell undervisning." svarade rektorn på andra sidan luren.
"Jaha... Men då hoppas jag också att ni är väl medvetna om att jag aldrig har jobbat med liknande klasser tidigare, jag har ingen Svenska2-behörighet och jag har ingen som helst erfarenhet av detta typ av arbete." förklarade jag ärligt och klart.

Och jag fick tjänsten. Jag fick den inte för att jag var mest kompetent eller för att jag hade gjort ett superbra intryck när vi sist sågs. Snarare så fick jag den för att det helt enkelt inte fanns någon annan (med lärarbehörighet) i närheten som de med så kort varsel kunde ringa in. Men jag klagar inte. Det ska bli oerhört intressant och se hur denna tjänst är och hur den utvecklar sig. En annan bra sak med denna tjänst är att den pågår tills min andra tjänst (även denna på 80%), på samma skola, börjar.

Jag inväntar måndagen med stor spänning!

måndag 13 september 2010

Squash eller Kiwi?

Idag fick jag ett erbjudande från Squashskolan. Jag var och presenterade mig hos Squashskolan för ett par veckor sedan. Det var den skolan som var så där överdrivet intresserade av mig och otroligt imponerade över min lärarbehörighet. Deras byråsekreterare (den som skötte skolans vikariepool) såg ut att vilja äta upp mig med sina ivriga ögon.

De har ringt ett par gånger och undrat om jag kunnat rycka in nån dag. Tyvärr har jag varje gång fått neka då jag blivit uppbokad från andra håll. Men i morse så ringde telefonen och väckte mig från en orolig sömn. Jag kan även tillägga att jag igår natt jobbade på casinot vilket gjorde att jag var extra yrvaken när de ringde.

"Hej! Det är Britta från Squashskolan! Jag undrar ifall du vill jobba hos oss imorgon? Det är en årskurs 4 och du kommer jobba från 8-14!" halvskriker byråsekreteraren Britta på andra sidan luren.
"Uhm... Urrrrrgh." svarar jag och försöker vakna till lite. "Jag hade hemskt gärna jobbat imorgon, men jag jobbar i natt vilket gör att jag inte riktigt vet ifall jag orkar jobba morgonen."
"Okej. Jag tänkte inte säga detta från början. Men så här ser det ut." säger hon plötsligt och låter lika allvarlig som finansministern under en SVT-utfrågning. "Vi har en 80%-tjänst som kommer upp snart. Den tjänsten innefattar att du är klassföreståndare för en årskurs 4 under tio veckor då deras ordinarie går på utbildning. Du kommer att få jobba måndag, tisdag, torsdag och fredag. Det passar väl dig perfekt eftersom du i nuläget - om jag minns rätt - redan jobbar varje onsdag på Kiwiskolan?"

Och där stod jag. Plötsligt helt klarvaken efter det som hade sagts. De sa att jag inte behövde bestämma mig nu direkt. Jag skulle återkomma under veckan så att de kunde boka in mig för något pass då de vill se hur jag för mig i klassrummet. Plötsligt stod jag inför ett svårt vägskäl. Vad ska det bli? Squash eller Kiwi?



Jag har blandade känslor. Jag vill förstås hemskt gärna ta denna tjänst. Den ligger nära där jag bor. Det är en årskurs 4, pågår under 10 veckor och är 80%. (I kombination med tjänsten på Kiwiskolan så blir det ju 100%.) Egentligen hade jag velat göra min första längre tjänst på grundskolans senare år. Jag föredrar att undervisa de äldre barnen och jag har alltid tyckt att det är både mer utmanande, roligare och mer stimulerande.

Och om jag nu bestämmer mig för att ta denna tjänst hos Squashskolan så innebär det att mina vikariedagar är över - åtminstone för 10 veckor. Jag som precis hade börjat göra mig bekväm i Kiwiskolan, precis lärt känna eleverna och personalen där, precis fått fäste i skolan och äntligen skapat mig ett namn och rykte hos skolan. Det känns lite vemodigt å behöva lämna dem nu...

Men så som det ser ut nu så lutar det faktiskt åt att jag kommer ta denna tjänst. Kiwiskolan har redan lärt känna mig och jag lär ha en väldigt bra referens från deras sida. Jobbar jag nu hos Squashskolan så blir det ännu en skola som jag kan trycka in i mitt CV och som jag kan använda i mitt nästa jobbsökande. Det klokaste och mest långsiktiga beslut vore därför att ta denna tjänst. Den är ju trots allt bara 10 veckor... Eller...?

onsdag 8 september 2010

Skolans arbete och utveckling sker i skolan - och hos lärarna!

Hela veckan har jag jobbat i skolorna. I måndags var jag på Kiwiskolan och i tisdags gjorde jag ett återbesök på Bananskolan och idag var jag på Kiwiskolan igen med mina kära elever från årskurs 4a och 4b. Det är skönt med återkoppling och uppföljning. Jag gillar att jag har samma klasser och samma elever en gång i veckan, varje vecka. Det går också bra. Jag gillar att vara i klassrummen och jag gillar att åter igen få befinna mig i pedagogikens korridorer.

Jag har även pratat med många lärare, flera av dem nyexaminerade som jag. När jag får höra deras historia och när jag får se vart de är idag så ger det mig hopp. Det är inte kört. Arbetsmarknaden är svår - men den är inte omöjlig. Den som kämpar och den som jobbar hårt kommer att slå sig fram. Det är jag övertygad om. Detta ger mig ro...

Och på tal om ro. Folkpartiet med Jan Björklund i spetsen visar just nu sina valfilmer i de svenska TV-kanalerna där de behandlar svensk skola och arbetsro. En valfilm som jag finner oerhört irriterande, dum och korkad är denna:



Inte nog med att den är oerhört dum och överdriven. Den är så jäkla populistisk att jag får själsliga kväljningar bara jag ser den. Jag blir irriterad på läraren som står vid sin tavla och bara snackar skit utan att ha någon som helst koll eller kontroll på de övriga eleverna i klassrummet. Jag blir också irriterad över att Folkpartiet har valt att göra en så enkel och korkad bild av hur det kan se ut i dagens klassrum.

Nej, det ser inte ut så där. Det finns (förhoppningsvis) inga sådana lärare. Och om det nu finns några enstaka sådana lärare där ute som tilllåter ett sådant kaos råda i sina klassrum, då vill jag träffa den läraren och då vill jag sparka den personen hårt i skrevet med skor av stålhätta. Hade jag varit den där läraren i valfilmen så hade jag hoppat till direkt och fått samtliga av eleverna att antingen knipa igen munnen - eller lämna klassrummet. Sådant respektlöst uppförande och beteende tillåter jag aldrig i mina klassrum. Och jag är säker på att de flesta verksamma lärare tänker som jag...

Jag blir också irriterad över att Folkpartiet tror att klassrummets "arbetsro" börjar hos dem. Nej, arbetsron börjar först och främst hos lärarna som är ute i fält. Den börjar hos seriösa och engagerade lärare som tar sitt jobb på allvar. Den börjar hos skolorna och den börjar hos de som jobbar i skolan.

Jan Björklund. Jag hoppas du sover dåligt om nätterna och jag hoppas att du varje dag blir angripen av horder av myggor som ger dig jobbiga myggbett.

söndag 5 september 2010

En seg söndag...

Så var det söndag. Kristendomens heliga dag under veckan. Idag ska vi vila, tänka efter lite vad vi vill med livet, kanske gå på gudstjänst och därefter invänta söndagsfilmen på TV4.

För mig själv verkar inte mycket hända. Jag fick in valkuverten i fredags. Sitter här och tänker efter när jag ska rösta - och vilka jag ska rösta på. Har förstås redan bestämt mig, men jag vill i år delta i personvalet också.

Var inne på valpejl.se och gjorde testet för att se vilket/vilka parti/-er jag sympatiserade mest med. Resultatet var lite oväntat. På förstaplatsen låg Feministiskt initiativ (!) och på en stadig tvåa låg Socialdemokraterna.

Annars så har jag lite småångest över ifall jag ska fortsätta söka jobb eller inte. Och så måste jag ringa Arbetsförmedlingen och berätta för dem att jag har fått jobb. Nu när jag tänkt efter lite så har jag kommit fram till att Arbetsförmedlingen inte var till någon nytta alls.

onsdag 1 september 2010

Ännu en anledning till varför jag ej ska rösta borgerligt!

Dagen började inte så bra. Jag stod vid hållplatsen och väntade på bussen. Plötsligt kommer tre översympatiska tanter med en bricka och erbjuder kaffe, lite socker och mjölk. På muggarna står det "MODERATERNA - DET ENDA ARBETARPARTIET" med klara blåa färger. Samtidigt som dessa översympatiska tanter delar ut kaffe till trötta göteborgare vid hållplatsen som ska till sina jobb eller skolor så delar de också ut broschyrer och informationsblad som hävdar att man ska rösta borgerligt ifall man vill ha en fortsatt ljus framtid för detta avlånga land.

"Rösta på alliansen!" säger dem och ler så där överdrivet och nästan trycker brickan mot min tomma mage. Jag hade ej hunnit äta någon frukost.
"Uhm... Okej..." svarar jag och snor åt mig en kopp kaffe. Jag brukar vanligtvis inte dricka kaffe då jag personligen inte känner av koffeinet. Men hej - gratis kaffe liksom. Då måste man ju bara ta. Det är ju förprogrammerat hos varje medborgare. Är det gratis, då ska man banne mig ta för sig - vare sig det är fula kaffemuggar, paraplyer, kondomer, startpaket för Comviq kontantkort eller pepparkakor.
"Ska det vara mjölk till också, kanske?"
"Nej, tack. Det är bra så." säger jag samtidigt som de sträcker fram en broschyr som pedagogiskt förklarar fem orsaker till varför man ska rösta på alliansen.

Och nu tyckte jag ändå att saker och ting kändes bra. Jag var på väg mot mitt första riktiga lärarjobb och jag hade en mugg gratiskaffe i handen. Så jag tar mig en sipp. Det smakar kaffe. Och det smakar inte gott. Efter två sippar bestämmer jag mig för att det får räcka. Jag låtsas läsa broschyren när jag ser att de tre översympatiska tanterna kollar åt mitt håll.

"Gott kaffe!" säger jag med mina ögon och lyfter tafatt upp min gratis kaffemugg. Så fort de vänder sig om så slänger jag kaffemuggen i närmaste papperskorg.

Och då... Till min förskräckelse och förvåning... så ser jag att jag har spillt lite kaffe på min nytvättade t-shirt.

Jäklar moderaterna. Där har vi ännu en anledning till varför jag inte ska rösta på dem. De får ju en att spilla kaffe på sina t-shirts när man ska till sitt nya jobb...

För övrigt så gick dagen fantastiskt på Kiwi-skolan. Jag trivs bra med min klass och de trivs (förhoppningsvis) bra med mig. Det här kommer bli en härlig hösttermin!

tisdag 31 augusti 2010

Banan, squash och kiwi

Innan jag påbörjar dagens inlägg så vill jag snabbt påpeka att jag hädanefter kommer att döpa varje skola (som jag kommer att vikariera för, jobba eller besöka) efter någon frukt eller grönsak (t.ex. Äppelskolan som jag var på häromdagen). Detta för att det ska bli både lättare för mig och för de få potentiella besökare som finns där ute att få bättre koll på vilka skolor jag vikarierar för osv.

Idag var jag och besökte Bananskolan. Bananskolan är en ganska fin skola och de har all verksamhet på en och samma plats. Förskola, grundskolans tidigare och senare år, är alla placerade på ett och samma område. Förutom detta så befinner sig Bananskolan oerhört nära där jag bor. Det tar mig mindre än 2 minuter att gå till skolan.

På morgnarna kan man till och med höra ångestfyllda ungdomar hasa sig iväg mot skolan. Bananskolan tog emot mig med öppna armar. Den som ansvarade för skolans vikariepool - låt oss kalla honom Big Banana (låter nästan som en misslyckad rappare) - hälsade på mig och frågade lite enkla saker om mig. Han kändes inte så särskilt entusiastisk över att jag var behörig lärare eller att jag hade ämneskompetens eller liknande. Istället verkade han gladare över att jag bodde så nära.

"Ja... Jag då lärarbehörighet, här är mitt examensbevis, mitt utdrag från belastningsregistret och så har du här mina referenser", förklarade jag när vi satt på hans trånga kontor.
"Men va bra! Du bor ju här i närheten. Då kan vi ringa dig när det gäller akuta vikariat eller liknande!"
"Jovisst! Det låter kanon. Här har du mitt examensbevis..." fortsätter jag och räcker desperat fram mina papper.
"Jajaja, vi kan väl kopiera det där då." säger Big Banana motvilligt och släpar sig iväg mot den
högljudda kopiatorn.

Därefter så tog jag mig till Squashskolan (jag är väldigt nöjd med det namnet!), även denna skola låg i närheten av vart jag bor. Squashskolan tog också emot mig med öppna farmar. Byråsekreteraren var otroligt glad och entusiastisk över att jag hade tagit mig in i skolans expedition. Till skillnad från Big Banana så var denna byråsekreterare - låt oss kalla henne Sharon (ni vet den här orangea frukten som ser ut som en tomat) - äckligt imponerad över mitt examen och lärarbehörighet.

"Nämen va rooooooligt! Du har ju lärarbehörighet! Wow! Ojojoj! Det var ju jättebra!" utbrast hon samtidigt som hennes ögon vidgades till onaturliga nivåer.
"Ja... Det har jag." svarade jag med ett osäkert leende."Jovisst! Ska vi se här... Och så bor du i närheten också! Wow! Ojojoj! Jättebra!"
"Mmm... Här har ni mina papper, examensbevis, utdrag från belastningsregistret och referenser." fortsatte jag och sträckte fram pappren.
"Nämen! Va bra! Här var det ordning och reda! Wow! Ojojoj! Jättebra!" halvskrek hon och skrattade samtidigt som hon började virra runt i kontoret. Hon tog mina papper och kopierade dem med stort iver.

Så nu sitter jag här hemma och väntar på att dra till jobbet i postterminalen i Härryda. Det känns... inte kul. Jobbet på postterminalen är tungt och jobbigt. Jag har redan träningsvärk från gårdagens pass.

Nåväl... Framtiden känns i alla fall ganska ljus just nu. Imorgon jobbar jag på F-skolan - som hädanefter skall kallas Kiwiskolan - med klass 4a och 4b under en hel dag. Det ska bli spännande!