Det finns förvånansvärt och förskräckligt många bittra och dystra människor som jobbar i skolans värld. Tyvärr.
Guavaskolan, där jag jobbar, är inget undantag. Vi har en (alldeles) för stor skara av inspirationslösa pedagoger (kan man ens kalla dem pedagoger när de befinner sig i ett sådant sinnestillstånd?) som verkligen ogillar sitt jobb och som verkligen inte orkar med att hjälpa eller undervisa små barn eller ens föra en konversation med sina kollegor.
Sedan har vi de lärare som inte riktigt har alla schackpjäser i brädan. De människor som har slagit fel pinkod till VISA-korten. Alla vassa knivar är inte i skåpet. Det fattas ett par ord i ordboken. Lampan har slocknat i korridoren. Tja... Ni vet vad jag menar.
Två sådana kvinnliga lärare finns det faktiskt i skolan där jag jobbar. Två kvinnor i medelåldern. Dessa två kvinnor verkar dagligen brottas med sin vikt och de verkar hetsa varandra till att gå ner i så mycket vikt som möjligt. De äter yoghurt till lunch och sitter tillsammans med barnen i matsalen och käkar ett knäckebröd (med mikroskopiskt mycket smör på) samtidigt som de stirrar på barnens tallrikar. Och dessa människor är varje dag förebilder till barnen.
Inte nog med detta. De är också oerhört griniga på allt och alla. Det är både smärtsamt och jobbigt att vara rastvakt. Det är en pina att behöva sitta med i mötena och diskutera läroplanen. Det är hemskt jobbigt att behöva vara sekreterare på konferenserna. Det är jobbigt att behöva kontakta föräldrarna, kaffet är för svagt, för starkt, för kallt och så vidare.
Bara genom att befinna sig i deras närhet gör att man själv sakta blir cynisk, arg och bitter.
Usch.
Tack och lov att man har barnen som gör en glad, positiv och full av liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar