Kvarsittning

Tyst i klassrummet. Fem elever i klassrummet sitter och känner (förhoppningsvis) ånger över sitt uppförande.

Kvarsittning.

Och här sitter jag och vaktar över dem som någon sorts underbetald fångvakt. Det känns inte särskilt bra att sitta tillsammans med sina elever efter skolan. Det känns faktiskt rätt misslyckat. Kvarsittning har ingenting med pedagogik att göra. Det handlar helt och hållet om bestraffning och att ta ställning samt uppvisa en (något förlegad) ståndpunkt.

Men ändå använder jag tyvärr (nästan varje vecka) kvarsittningen som en sorts bestraffningsmedel för att frihetsberöva de elever som inte skött sig i skolan, kommit för sent till lektionerna eller på något sätt ha uppfört sig dåligt. Jan Björklund hade varit stolt över mig...

Men jag är inte stolt när jag måste delegera kvarsittning till mina elever. Tvärtom så skäms jag en aning. Jag känner en viss pedagogisk sorg över att man inte kommit längre än så här och jag frågar mig själv varje dag hur jag ska göra för att få denna klass tillbaka på rätt spår igen.

Suck.

Och på Aftonbladet så fortsätter kampanjen kring hur vi ska få upp läraryrkets status... Jag följer granskningen med en sorts uppgiven och hopplös, mental suck.