Sån är jag som pedagog. Jag ska vara ärlig och jag ska säga som det är. Jag gillar mitt jobb - nej, jag älskar mitt jobb - och jag gör verkligen så mycket som möjligt för att mina elever ska få den bästa utbildning och skola som går att få med de medel som finns tillgängliga. Därför anser jag mig vara en duktig lärare.
Samtidigt så vet jag också om att jag befinner mig i början på min pedagogiska karriär och jag vet också om att jag är ung, har en naiv vision av hur svensk skola ska se ut samtidigt som jag är väldigt engagerad i mina elevers studier och resultat.
Igår, efter avslutad arbetstid, under regn och blåst, promenerade jag de tio minuter som behövdes för att knacka på dörren hemma hos en av mina elever. En kille i 13-årsåldern (som alltså gått om ett år eftersom han kom till Sverige ganska sent) från Afghanistan som har haft det ganska bråkigt och jobbigt i skolan ända sedan han började Guavaskolan.
Vi kan kalla honom... Amir (efter en av huvudkaraktärerna i boken "Flyga drake" - en väldigt bra bok för övrigt). Amir har något inom sig som jag tror kan leda honom långt här i livet. Han har bara bott i Sverige i sex år men ändå så är hans svenska perfekt. Den är felfri och han bryter ingenting alls. Ingen skulle kunna tro att han är invandrare om man pratade med honom på telefon.
Amir är begåvad på många sätt och vis. Han är smart, han har ett brinnande intresse och nyfikenhet för vetenskapliga frågor såväl som existentiella frågor. Han lyssnar alltid på mig med stora ögon och öron när jag pratar om t.ex. universums oändlighet eller diskuterar viktiga historiska händelser. Allt som han finner intressant och roligt suger han åt sig som en svamp.
Men Amir har också en tendens att hamna i bråk och konflikter. Han är starkare och större än de flesta barn i skolan och många gånger gör han saker utan att tänka sig för. Och det slutar alltid med att jag kommer på honom och därefter ger honom en utskällning för att han ska förstå sig av sina misstag.
Och jag kan se i hans ögon, hans hållning, hans "utstrålning" att han verkligen ångrar sina handlingar. Han tar sin bestraffning och han gör det utan att gnälla eller klaga.
Så igår kväll satt jag inne i hans lilla lägenhet på fjärde våningen tillsammans med hans bekymrade mamma. Hon serverade mig te, räckte fram kakor och andra sötsaker och vi försökte hålla en någorlunda lätt diskussion och konversation om hennes barns framtid. Amirs mamma har förstås svårigheter med svenskan och hon kämpar hårt med att lära sig språket.
Hon berättar för mig att Amir har 5 andra syskon. Alla fem syskon är väldigt framgångsrika, studerar och bor på andra håll i landet. En bor och studerar i England. Amir är det sista och yngsta barnet kvar i hemmet.
"Jag är här på min egen tid. Jag är inte här för att skälla ut dig. Jag är inte här för att säga till dig hur dåligt du uppför dig ibland. Nej, jag är här för att jag bryr mig och för att jag tror på dig. Men jag tänker inte tro på dig i all evighet. Du måste också visa mig att du är beredd att skärpa dig och visa mig att du vill mer här i livet än att sluta som någon underbetald nattstädare som jobbar svart för att få ihop månadshyran. Det här är det SISTA stora jag gör för din skull. Om inte detta funkar så kommer jag att ge upp, Amir. Om du vill att jag ska tro på dig så måste du tro på dig själv först. Annars slösar du bara med min tid."
Jag hoppas verkligen att jag nådde in i Amirs hjärta och att jag från och med den dagen påverkade hans liv till det bättre.
"Inshallah", svarade Amirs mamma och nickade vänligt mot mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar