Mitt första föräldramöte ikväll!

Idag har vi haft en idrottsutflykt med hela skolan. Hela skolan har engagerat och deltagit i friidrottsaktiviteter. Lärarna har fått jobba som funktionärer där vi fått i uppgift att skriva ner tider, resultat och ge information om samtliga idrottsgrenar.

Det har varit oerhört påfrestande, jobbigt och slitigt, känner jag. Speciellt när man är utomhus och måste höja rösten varje gång för att ungarna ska höra vad man har att säga. Hela saken blir inte bättre av att jag har en (ursäkta mig) för jävlig klass som knappt vet hur man ska uppföra sig.

Jag vet inte hur många gånger jag har skrikit på dem och jag vet inte hur många gånger som jag har känt att jag bara vill kasta ut dem från klassrummet. Missförstå mig inte nu. Jag gillar mitt arbete och jag är stolt över mitt yrke. Jag tycker om eleverna, jag tycker om det pedagogiska arbetet och jag värnar om elevernas utbildning, kunskap och utveckling.

Men den här klassen som jag har jobbat med i mer än 5 veckor är en väldigt svår klass främst för att den tidigare läraren var en virrpanna som har lika mycket koll på sin omgivning som en alkoholiserad sköldpanna. Hur klassen ser ut reflekterar (vare sig man vill det eller inte) i lärarens sätt att arbeta.

Jag själv kan tycka att jag är en väldigt duktig pedagog. Jag tar mitt arbete på stort allvar och jag har lätt att få kontakt med barn och ungdomar. Visst har det blivit lite bättre i klassen sen jag kom. Men jag är rädd att allt kommer att falla i bitar igen när den ordinarie (virrpanne-)läraren återvänder.

Ikväll blir det ett extra inkallat föräldramöte. På detta möte MÅSTE jag prata om klassens situation, om den bristande studiemotivationen och hur vi tillsammans kan höja barnens resultat och få bättre studiero i klassrummet. Detta blir också mitt första föräldramöte som jag själv ordnat.

Och man glömmer ju aldrig sin första gång.