Som nybliven lärare är det svårt att finna jobb, speciellt i en stad som Karlstad där man praktiskt taget ger liv åt nya lärare. Visst, jag är inskriven i kommunens gemensamma vikariepool, men inte mycket händer på den fronten. Skolorna ringer fortfarande de vikarier som de känner igen och ingen har direkt någon större lust att bjuda in nya människor som de inte känner.
Så därför är jag kvar på McDonalds. Jobbar och sliter och rycker in så fort någon blir sjuk eller får förhinder. Jag klagar inte på att jag jobbar på Donkan, jag är faktiskt glad över att jag ändå har något som kan få mitt ekonomiska ekorrhjul att fortsätta rulla.
Donkan är enkelt. Donkan är lättsamt och Donkan är tryggt. Man gör det man ska, man serverar gästerna det dem vill ha, man steker de hamburgare som behövs och man städar där det behövs städas. När man är klar så åker man hem till sig och njuter över att ännu ett arbetspass är avklarat samtidigt som man blir lättad över att ens personliga finanskris faktiskt har dämpats en aning.
Oftast när jag är i restaurangen och jobbar så träffar jag alltid på någon bekant. Antingen är det någon elev jag har haft, ibland någon lärare och ibland gamla kurskamrater från utbildningen. Många av de jag träffar brukar nästan befara sig över att någon som jag - med en lärarutbildning - faktiskt väljer att jobba på Donkan. Det är som om de tror att jag skulle ha valt donkankarriären framför läraryrket. Och då måste man varenda gång säga:
"Nej nej, det här är bara tillfälligt. Jag extrajobbar här och vikarierar i skolorna när det behövs."
Men den bittra sanningen är faktiskt så att jag i nuläget livnär mig på Donkan. Och det kan kännas en aning bittert när jag tänker på det. Men så intalar jag mig själv att jag ändå är en frilansande pedagog - det är bara inte alla som vet om det riktigt ännu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar