Hos snöguden Öns

"Om det finns något som jag gillar att göra, så är det att reta med de dödliga och fåfänga människorna. Kolla på dem... De går runt där nere och de tror att våren är på ingång!" utropade Öns, snöguden. Han gick med tunga steg mot bergets brant och sneglade ner mot de stackars människorna.
"Men Öns, inte ska väl du kasta och bringa ännu mer snö åt dem? Det är ju trots all mars månad nu och du ska ju snart packa iväg för din långsemester?" frågade marsvinet Putte, snögudens rådgivare och gudomliga budbärare. Puttes långa bruna och mjuka päls kunde få vilken varelse - dödlig eller icke-dödlig - att mjukna.
"Hah! Jag tänker inte ta min långsemester ännu. Dessutom hatar jag mina långsemester. Det enda jag gör är att ligga på min hängmatta och läsa Da Vinci-koden om och om igen tills vintern kommer tillbaka! Och jag är så förbannat trött på det där." svarade Öns. Han tog ett djupt andetag och andades ut.
"Men Öns! Mars månad har inträffat och vårguden Råv har redan börjat sitt arbete. Hon kommer inte gilla detta ifall du trampar på hennes territorium!" sa Putte och hoppade upp på Öns axel. Det lilla marsvinet var verkligen vis för att vara så liten och ung.
"Muhahaha! Låt snön falla åter igen på de dödliga och patetiska varelserna!" skrek Öns och viftade manligt med sina armar.
"Urk." sa Putte och gick tillbaka till sin magiska skokartong där han höll till. När Putte väl hade lagt sig ner suckade han djupt. Han tyckte synd om människorna.