Livet som vikarie

Idag, imorgon och i övermorgon vikarierar jag på Skolan. Anledningen till att jag inte ger Skolan, där jag vikarierar den här veckan, ett namn är helt enkelt för att jag inte vill ha någon som helst risk att jag hänger ut några enskilda skolor. Så därför säger jag bara Skolan. Det lär jag göra hädanefter på alla de skolor jag kommer att vikariera i.

Och idag har jag haft ett flertal lektioner på Skolan. Främst har det varit MA/NO och det har som vanligt varit i högstadiet. Lektionerna och undervisningen har varit som det alltid har varit.

"Hej, jag heter frilansande pedagogen och jag är vikarie för er ordinarie lärare. Enligt hennes/hans planering så ska ni göra dessa uppgifter, läsa dessa sidor, ha detta i läxa och jobba enligt denna planering. Varsågoda! Och just det - glöm ej att skriva på närvarolistan!"

Livet som korttidsvikarie är ganska så simpelt. Man kommer in till klassrummen, man för närvaron och man släpper iväg eleverna - oftast lite tidigare eftersom alla förväntar sig att vikarien alltid släpper iväg eleverna några minuter tidigare. Det är en sorts oskriven regel, vad jag har förstått. Och om man nu mot all förmodan ej skulle släppa iväg eleverna lite tidigare, då blir det kollektiva protester och eleverna kollar surt på en. "Öh, är du helt bängad i huvudet eller? Du bryter ju mot reglerna!"

Det blir inte mycket lättare heller när man som vikarie sitter i personalrummet. De ordinarie lärarna har ingen större lust att visa ett falskt intresse för en och det slutar med att man sitter i ett litet hörn och läser dagens morgontidning och dricker ljummen kaffe samtidigt som man låtsas att man tänker på viktiga skolpolitiska frågor som Jan Björklund har satt igång.

I matsalen sker förstås samma sak. Man äter sin mat och man håller käften och ler när en och en annan lärare knallar förbi. Frid och balans råder i skolans korridorer och lärarna kan stressa sig vidare från en lektion till en annan.

Det kanske låter som om jag beklagar mig över min situation men det gör jag inte. Jag har faktiskt vant mig vid detta att de ordinarie lärarna inte riktigt bryr sig om mig - varför skulle de göra det? Jag är ju bara en lättersättlig vikarie som är på tillfälligt besök och som enbart finns för att föra närvaro på eleverna. Jag skulle säkert inte lägga särskilt mycket tid på någon annan vilsen vikarie ifall jag själv var anställd lärare på någon skola...

I början störde jag mig på detta men jag har börjat tycka att det på något sätt är ganska skönt och lättsamt att vara vikarie. Jag gör mitt jobb utan att få ta större ansvar, jag behöver ej oroa mig för att göra större planeringar, inga rättningar och inga föräldrasamtal. Dessutom bryr jag mig inte heller och jag orkar inte heller skapa nya kontakter här i Karlstad, speciellt inte nu när jag ändå kommer bosätta mig i Göteborg om drygt två veckor.

Man är ingen lärare när man är vikarie. Man är enbart vikarie. Man kan förstås fortfarande kalla sig vikarielärare ifall man vill, men man är fortfarande ingen lärare för det. Och då får man räkna med att dricka sitt kaffe själv och fortsätta föra närvaron på eleverna.